Publicerad kl 00:00 den 18 mar 2011

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Ondskan har sällan känts så närvarande. Förra veckan hade det socialrealistiska ångestdramat Odjuret premiär på Sveriges biografer, berättelsen om vad som driver en människa till det fruktansvärda är det obehagligaste som spelats in i Sverige sedan Apan.
Martin Jern och Emil Larsson har gjort film tillsammans och jobbat ihop varje dag i tio år, deras regi är så samspelt att det är svårt att tala om dem som två enskilda regissörer. När de i Odjuret skildrar några splittrade människoöden kring en skånsk småstad är deras röst gemensam, berättelsen om Kim, Jesper, Ylva och Susanne beskriver ungdomsdrömmar som går i kras och den okontrollerbara ilska som växer ur frustrationen på ett vis som saknar motsvarighet.

– Det är svårt att säga exakt vad som fick oss att göra den här filmen, det är mycket som spelar in, vad som händer i samhället och vilka känslor man har. Men vi funderade mycket över ondska, varifrån kommer den, finns det onda människor, finns det ens goda? Filmen handlar om något som vi egentligen inte förstår oss på, och det är skrämmande just därför, säger Emil Larsson.

Odjuret är en sådan film som förmår beröra sin publik rent fysiskt, i biografen projiceras känslorna rakt in i publiken, när jag ser den blir jag illamående, får svårt att andas och känner samma panikångest som karaktärerna i filmen.

– Det är så många bitar som ska samman för att skapa den där stämningen, vi skapar en bit när vi skriver manus, en bit när vi spelar in, när vi väljer ut skådespelare och ytterligare en bit i klippning och ljudläggning. Filmskapande är lite som ett jättestort pussel där alla delar måste hamna rätt, säger Martin Jern.

– Det är väldigt svårt att veta på förhand vad som kommer att bli magi på film i slutändan, en scen som känns väldigt laddad i förväg kanske aldrig riktigt blir som man tänkt den under inspelningen, medan en annan informationsdriven bit visar sig bli väldigt känsloladdad, säger Emil Larsson. En film som Odjuret, med skådespelare utan direkt erfarenhet och med en inspelningsmetod som lämnar utrymme för spontanitet borde enligt all logik resultera i något helt annat än vad som planerats i manusutkast, men den film som nu går upp på biograferna är i stort densamma som från början började växa i Martin Jerns och Emil Larssons huvuden.
 
– Jag tror att den här filmen förändrades mellan manus och inspelning, sen förändras den ytterligen en gång i klippningen, och igen vid ljudläggning. Men det gick liksom ett helt varv, och när vi satt med den färdiga filmen och undrade om den var det vi ville att den ska skulle vara stämde den ändå tillslut med det som vi från början hade för avsikt att skildra. Många saker har ju förändrats under inspelningen och det är inte bara vi som bestämmer över sådant utan alla som är delaktiga och tillför delar som aldrig skulle gå att förutspå, säger Martin Jern.

– Det har varit en jättejobbig process, vi har rannsakat oss själva och bitvis mått väldigt dåligt, men vi är mycket nöjda med resultatet, säger Emil Larsson.