Publicerad kl 00:00 den 10 Nov 2012

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Någon gång under sjuttiotalet började Bo Widerberg spela in en dokumentärfilm om sin far, och skulle få titeln ”Alla är äldre än jag”, något fadern brukade säga sedan han ständigt blev påmind om sin egen barnslighet bland andra vuxna. Bo Widerberg var redan då en älskad och internationellt uppmärksammad filmregissör efter spelfilmer som Kvarteret Korpen, Elvira Madigan och Ådalen 31, ofta med ett dokumentärt anslag men med ett innehåll som bottnade djupt i honom själv. Men han blev aldrig färdig. Han återupptog inspelningarna med sin far Arvid, målaren, och skildrade hans konstnärskap och deras relation men utan att någonsin klippa ihop bitarna till något. När Bo Widerberg dog 1997 var filmen fortfarande inte färdig. Femton år senare går en film med titeln ”Alla är äldre än jag” upp på biograferna, men det är Bo Widerbergs son, Martin Widerberg som står för regin.
– Jag tror att det var när jag gick jag en konstutbildning på Valand och började prova att göra dokumentärfilm som jag kom att tänka på den där filmen Bo hade hållit på med, berättar Martin Widerberg. Allt material han hade filmat låg ju kvar där och jag hade ju tillgång till det. Sen kom jag till en period i mitt liv då jag kände att något behövde redas ut, jag hade fått två egna söner och hade fått ett behov av att sätta det där i perspektiv, dels relationen mellan min far och hans far, men också mellan mig själv och mina barn. Jag hade både ett konstnärligt filmiskt intresse och ett personligt intresse av att göra den här filmen.

Martin Widerberg växte upp medan hans far blev en av Sveriges mest framgångsrika filmare, han föddes under tiden Bo Widerberg arbetade med Kärlek 6, just innan arbetet med Elvira Madigan drog igång, var tre år gammal när han fick agera statist i Ådalen 31 och fick växa upp med en frånvarande far som i perioder arbetade konstant.

– Att göra den här filmen var ett sätt för mig att komma åt det där ofärdiga faderskapet. Min far var oerhört skicklig på att gestalta och skildra familjen och familjerelationer på film, men han klarade inte riktigt av dem privat. Han var inte särskilt ansvarstagande som far, utan använde sitt faderskap som något han kunde gestalta på film istället för att reda ut det på ett personligt plan. Man kan ju påstå att jag gör om precis samma sak nu när jag gör den här filmen, men jag var tvungen att reda ut sanningen, eller åtminstone nå den känslomässiga sanningen.

Familjelivet blev för Martin Widerberg något som i hög grad utspelade sig under filminspelningar. När fadern inte var närvarande blev filmarbetarna i korta stunder ställföreträdare för det som en pappa kanske hade förväntats göra med sin son.

– Det var en del av livet, det var så vi levde. Han levde ju rätt mycket av sitt liv för att få göra film, det var ju hans stora drivkraft. Så skulle man ha tillträde till honom fick man se till att också vara en del av produktionen. Men det är ju kul med film, det är mycket känslor och mycket närhet och det är ju väldigt roligt för ett barn. Min egen far har aldrig varit fadern som tagit mig med på fisketurer, men han lyckades ordna en bra ställföreträdare som kunde fiska med mig när jag fick spela rollen som son i Ådalen 31. Hur man än vänder och vrider på det så var det ju faktiskt min far som såg till att jag fick göra det. I den familjen fanns ju en riktning och ett fokus, alla var tvungna att sätta sig i samma ställning och driva åt samma håll. Så är det ju oftast inte i en riktig familj, även om man ibland låtsas att man har samma mål. Det är väl kanske det som gör att folk håller på med film.

När Martin Widerberg plockade upp filmen och började göra något eget av materialet involverade han också sina söner. I flera av filmens scener är kameran riggad i Arvids lägenhet, alla möbler är utflyttade och Martin och hans två söner målar vardagsrummet vitt medan de pratar om filmen, vad den ska bli och vad de ska komma att visa upp av sig själva. De nyinspelade scenerna varvas med arkivmaterialet från Bo Widerbergs oavslutade film och smälter samman till en drabbande skildring av det som står på spel i vågspelet mellan konstnärskapet och faderskapet. Det gör filmen till en lika omistlig del i historieskrivningen om Bo Widerberg, som en exakt skildring av det allmängiltiga i att vara far och son, förälder och barn. – Jag lärde mig väldigt mycket om Bos drivkrafter och har fått en helt ny förståelse för varför han gjorde det han gjorde. Jag har också fått ett nytt perspektiv på mitt eget faderskap. Det räcker liksom inte att bara ge sina barn vad de vill ha, utan man måste också vara i fas med sig själv, vara i kontakt med sina känslor och var ärlig mot sig själv. Det ingen roll hur goda intentioner man har, om man inte tillåter sig att vara närvarande i sig själv har det ingen betydelse om man alltid är närvarande med sina barn. Det där är en jävla balansakt. Men jag ljuger inte för mina barn, frågar de något försöker jag alltid svara ärligt, men sen har jag ju mina brister. Jag försöker åtminstone stå för dem och inte skyla över dem.

Varför blev inte du den höggradigt jävla excentriska person som din far och farfar var?

– Jag såg ganska tidigt drag hos dem som jag inte alls gillade. Jag gillade inte att min farfar inte kunde tala om för min far att han var älskad av honom, min far var en världsberömd filmregissör men det enda han ville ha var lite faderskärlek. Han är 60-65 år och vill bara att hans åldrade pappa ska ge honom lite kärlek. Istället för att tala rakt ut resonerar de kring sin relation i omskrivningar, Arvid kan beskriva hur han gillar en scen i Bos filmer men han kan inte säga rakt ut att han älskar honom. Jag vill inte ha det så med mina söner. Det verkar vara svårt för många människor att tala om att de tycker om varandra. Jag tror att för min far blev det skratt och flams istället.

När Bo Widerberg dog 1996 hade han fortfarande inte hunnit färdigställa filmen, två år senare dog också Arvid och idén om vad filmen skulle bli gick förlorad.

– Det går inte riktigt att ta ställning till Bos film Alla är äldre än jag, så länge en konstnär inte har satt sitt namn på en film, gjort den färdig, så kan man inte riktigt prata om den på det sättet. Jag tror att han ville göra ett beundrande porträtt av sin far, han tycker att hans far är en jätteduktig konstnär och han ville göra en film ur det perspektivet, jag vet inte om jag skulle tycka att det var en särskilt intressant film, men han gjorde heller inte färdigt den filmen och den kanske aldrig skulle ha blivit färdig heller. Jag ser inte det här som hans film, utan jag har använt scener ur de filmer han gjorde som regissör och stöpt om dem för att berätta den subjektiva historia jag upplevde. Jag tyckte att hans styrka låg i det gestaltande, han är ingen dokumentärfilmare, man kan liksom inte avbryta den man intervjuar, han är så intresserad att han måste flika in för att driva berättelsen framåt så att man inte ger den man intervjuar utrymme. Han lyssnar inte riktigt på vad Arvid säger, han släpper inte in honom. Han utgår alltid från sig själv, men tar aldrig in något från någon annan. Som dokumentarist tror jag att det är viktigt att man kan känna in den man gör film om.

– Men Bo var också en oerhört insiktsfull person och förstod precis vad som hände runt omkring honom. Han tog ett ansvar för vad som hände, för skådespelarna och filmen och produkten, men förmågan att se och förstå är något annat än att göra något åt det i sitt eget liv. Som konstnär använder man symboler och bildspråk på ett intuitivt sätt även om man inte har förmågan att hantera det man skildrar i sitt privatliv. Idag inser jag att jag inte kan skylla allt på honom.