Publicerad kl 00:00 den 27 Nov 2006

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Matthew Porterfield står på flygplatsen i New York, hans flyg mot Baltimore lyfter snart och i handbagaget har han kamerautrustning och flera kilo råfilm. Han är på väg till Hamilton, en förort i nordöstra Baltimore där han växte upp och levde innan han som artonåring flyttade till New York. I morgon börjar inspelningarna av filmen med det förortsbetitlade namnet och kommer han inte med flyget innebär det ett stort hål i budgeten.

När han står i kön för att checka in ryggar han plötsligt tillbaka vid synen av en skylt som deklarerar ”Maxvikt för handbagage: 23 pounds”. Det börjar snurra i hans huvud, han försöker bedöma vikten av väskan i hans hand, uppskatta hur mycket film han stoppade ner innan han åkte. Han börjar svettas.

Innan han hinner tänka så mycket mer står han vid incheckningsdisken och hans väska langas upp på vågen. De digitala siffrorna rusar uppåt, förbi femton, förbi tjugo. Bildar decimaler som är synliga i blott hundradelar av sekunder innan de byts ut mot en högre siffra och plötsligt upphör accelerationen. Vågen stannar på 23,0 pounds. Matthew Porterfield andas ut. Imorgon kan han påbörja inspelningarna av Hamilton.

– Ända sedan dess har tjugotre varit mitt lyckotal. Tjugotre och fjorton. Oavsett vad jag gör så dyker siffrorna alltid upp i min omgivning, berättar Matthew Porterfield. Idag är det fem år sedan han stod och svettades på flygplatsen i New York, och det är en stolt Porterfield – med en debutfilm vilken snittar kring 8,2 på imdb – som svarar på mina frågor medan han blickar ut över ett soligt Stockholm från tionde våningen på Nordic Light Hotel.

– Jag vet inte riktigt varför jag började göra film. När jag läste psykologi i New York träffade jag kompisar som höll på en del med film och vi började kolla på en massa klassiker tillsammans genom en filmklubb vi hade. Vi såg allt. Rätt mycket avantgardefilm från New Yorks undergroundscen under sextiotalet. Ju mer personliga regissörerna var desto mer inspirerad blev jag av dem, jag gillar verkligen det där personligt kitschiga i filmerna som Kuchar gjorde och…

Sedan fortsätter Porterfield. Han droppar säkert tio namn på helt okända New York-filmare som gjorde ett par kortfilmer på sextiotalet och sammanfattar varje regissörskap översiktligt men kärnfullt på två bisatser vardera. När han nämner Kuchar är han förhållandevis mainstream av sig, sedan går det bara nedför, djupare ner i New Yorks undergroundfilm med referenser till regissörer som jag inte ens tänker försöka stava till. – När jag bodde i New York började jag skriva manus till några osammanhängande scener som utspelade sig i Baltimore. Platsen var egentligen det första som fick mig att skriva, och sedan växte historian kring den. Det tog ungefär ett år att skriva manuset, 21 dagar att filma och sedan lät jag filmen ligga. Det dröjde nog ett år innan jag började klippa den, och när jag återvände till filmen gjorde jag det med nya ögon. Jag var så försiktig som möjligt när jag klippte så att inget viktigt skulle försvinna. Det är ju liksom på klippbordet som filmen blir till.

Det är sällan man stöter på regissörer med den här insikten i mediet de håller på med. Porterfield är medveten om vad som redan har gjorts och förstår hur man kan göra det bättre.
– Amerikansk independent har blivit lite av en egen genre, och de kritiker som sett filmen har nog förvånats över skillnaden mellan Hamilton och vanlig independent. Jag tänker på Hamilton som narrativ, men inte sådär traditionellt. Den har något annat också. Den är annorlunda för att den inte bara är narrativ men inte heller sådär avantgarde, utan befinner sig någonstans däremellan.
– För fyra år sedan, när vi spelade in filmen, fanns knappt den här genren. Men medan vi jobbat med filmen har det växt fram en ny tendens inom den amerikanska independentfilmen och numera är det ju redan en ganska utvecklad scen av filmer som ligger där mellan det narrativa och något annat, fortsätter Porterfield medan han kavlar upp den flanellrutiga skjortärmen. Han blottar två tatueringar på sin vänsterarm. Bläcket under hans hud visar siffrorna 23 och 14.