Publicerad kl 00:00 den 16 Sep 2013

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Per Fly har gjort sig ett namn för sina skarpa skildringar av ett klassamhälle som hans samtid försökt förneka. När han låter arbetarklassflickan i ”Monica Z” bli världsartist på scen med Bill Evans är klassperspektivet ständigt närvarande, men Fly visar sig också som en regissör som helst bara hade velat göra musik.

– Egentligen skulle jag ha blivit musiker, berättar Per Fly på ett hotellrum i centrala Stockholm kort efter att han färdigställt sin sjätte långfilm.

– Jag spelade jättemycket när jag var ung, men när jag blev äldre insåg jag till slut att jag inte räckte till för att kunna försörja mig som musiker. Det var en stor personlig förlust för mig att behöva lägga musiken åt sidan för att istället bli filmregissör. Hade jag fått välja hade jag utan tvekan velat bli en fantastisk jazzgitarrist.

Per Fly började på Den Danske Filmskole i Köpenhamn 1989, och även om han började ägna allt mer tid åt filmen skulle den jazzmusik han spelat under sin uppväxt ha fortsatt stor betydelse för honom. Medan han gjorde plats för stråkkvartetter och Beethoven i sina filmer fylldes hans skivhyllor kontinuerligt på med amerikanska jazzplattor från sextiotalet.

– Man kan inte slippa undan jazzen, jag älskar modal jazz som på ”Kind of Blue” från 58 och allt som Miles Davis och musikerna kring honom spelade in fram till mitten av sextiotalet. Den jazzen som hörs på Bill Evans trioinspelningar eller i sessionerna från Village Vanguard är verkligen sublim. Jag blev så lycklig när hans fullständiga inspelningar från Village Vanguard släpptes för ett par år sedan, hela den här perioden är ju väldigt elegant och sofistikerad, men just de här inspelningarna är verkligen fantastiska.

Genom arbetet med sin monumentala filmtrilogi om det danska klassamhället, Bänken, Arvet och Dråpet, funderade han hela tiden på hur han skulle få tillfälle att spela in en musikfilm. I Skandinavien går det inte att uppbåda pengar för att finansiera en film om Bill Evans, och i Amerika är han redan bortglömd i kommersiellt hänseende.

– Jag vet inte om det är det som får Bill Evans att slå an hos mig, men på sätt och vis är hans musik mycket skandinavisk. Han har en ton som påminner lite om Jan Johanssons musik. Jag brukar tänka att det var det som fick honom att spela in med Monica Zetterlund, han brukade ju inte spela in med vokalister på den tiden så ”Waltz for Debby” blev ju ett alldeles unikt album, han kanske kände någon slags gemenskap med henne.

Förutom den skandinaviskt musikaliska tonen i deras musik hade de beroendet gemensamt, Monica Zetterlund brottades med alkoholen, Bill Evans med sitt heroin. När Per Fly får chans att regissera den musikfilm han drömt om i decennier är det också just kampen med beroendet som tar plats.

– ”Monica Z” skulle aldrig vara en rak biografi, det gjorde att vi hade möjlighet att förtäta och förstärka, fokusera på de demoner som Monica slogs med. Monica var alkoholist, men hon blev också beroende av bekräftelsen, det är ett lömskt beroende som kan förmå en att överge sin familj och sina närmaste vänner för de som istället ställer upp i hyllningskören, men det kommer också att slå ner dig när personer du trodde var vänner plötsligt vänder dig ryggen. Monica höjdes till skyarna, men drogs också ner till den absoluta botten. Den här balansen mellan det ljusa och det mörka är väldigt intressant, och i Monicas liv var den knivskarp.

Scenen i ”Monica Z” där sångerskan står på scenen med Bill Evans är en av filmens starkaste. Den tecknar också kulmen för hennes karriär och i Per Flys regi blir strålkastarljuset bara bländverk för den tragik som hejdlöst kommer att förfölja Monica Zetterlund även efter att filmen lämnar hennes liv. Innan inspelningen hade han sett på mötet mellan Monica Zetterlund och Bill Evans som ett vägskäl, när hon åter föll djupt i alkoholen antog Per Fly att Bill Evans ordnat upp sitt liv och gjort sig fri från heroinet.

– Vi besökte Village Vanguard när vi var i New York och spelade in, jag hade lite kontakt med ägarinnan eftersom vi tänkt filma en scen där, hon är en legend som hängt på klubben i över sjuttio år. Jag berättade för henne att vi gjorde en film om Monica Zetterlund och att Bill Evans också figurerade i filmen, jag minns att jag drog en anekdot för henne om Monicas alkoholism och så nämnde jag att Monica berättat att Bill Evans lyckats sluta med heroinet efter det där. Då avbröt hon mig tvärt, skakade på huvudet och tillrättavisade mig: ”He never stopped.”