Publicerad kl 00:00 den 18 Nov 2009

av

Jesper Åkerlind

jesper@cine.se


Det är en kall höstmorgon när jag möter Peter Bilingsley på ett hotellrum på Grand Hotel i centrala Stockholm. Trots många intervjuer och en lång flygresa i ryggen sitter han rakryggad, pigg och pratar entusiastiskt om den film som vi i grunden har så pass olika uppfattningar om – Peter och jag.
Glad har han all anledning att vara. Ända sedan sjuårsåldern har hans liv kantats av projekt, både som skådespelare och som producent. Att regissera är dock nytt för honom och aldrig har han varit lika djupt nere i Hollywoodsmeten som han är nu. Så när han fick frågan om han ville regissera ”Trubbel i paradiset” för två år sedan tvekade han aldrig.

– Det var ett ganska naturligt steg i min karriär. Jag har alltid varit väldigt involverad i produktionen under de filmer jag har varit med och producerat. Många Hollywood-producenter producerar fem filmer om året och är med och övervakar, men blir aldrig särskilt involverade i projektet. När jag producerade ”Iron Man”, till exempel, tillsammans med Jon Favreau var jag med hela vägen från koncept-stadiet ända till efterproduktionen. Så, jag tror att steget från att producera till att regissera inte var lika stort för mig som det är för många andra.

Jag antar att det ändå var mycket som var nytt för dig. Var det någonsin svårt, hela regissörsbiten?

– Ja, absolut. Som regissör är det ju miljontals med småsaker man måste tänka på, som jag inte är van vid. Som producent , när jag har jobbat med Vince (Vaughn) exempelvis, har jag alltid varit med och tagit de stora besluten och skött castingen. Det jag tyckte var svårt med att regissera var det lilla, det som man knappt tänker på som publik, allt ifrån kläder till rekvisita och så vidare.

Hur kommer det sig då att en person som du, utan någon regierfarenhet alls, får en möjlighet som denna att regissera en blockbusterfilm med mångmiljonbudget?

– I mitt fall hade det nog mycket med kontakter att göra. Vince (Vaughn) hade mig i åtanke redan när han skrev manuset. Det betydde mycket, att jag hade en stor filmstjärna i Vince som stöttade mig redan från början, men även de andra skådespelarna stod bakom mig vilket var ett stort stöd. Det var oerhört viktigt, både för mig och för filmstudion, att ha ett gäng stora skådespelare som stod bakom mig och kunde säga ”Vi känner Peter, vi litar på Peter och vi gillar Peter”.

Det låter på dig när du pratar som att du känner många av de du jobbade med nu, sedan tidigare…

– Ja, alla manliga skådespelare kände jag sedan tidigare. Jason (Bateman) har jag känt ända sedan vi var barn, Vince (Vaughn) och jag har varit bästa vänner i 25 år, Jon (Favreau) har jag känt i tolv år och även Faizon Love. Och alla som satt på tekniska positioner hade jag jobbat med tidigare, som producent. Jag tycker det är viktigt att jobba med folk man kommer överens med. Ser du inga svårigheter i att jobba tillsammans, och regissera personer, som du umgås med och känner även privat?

– Jag tror absolut att det kan ställa till problem för vissa, men för oss har det fungerat bra. För mig personligen har jag ju inget att jämföra med eftersom detta är den första filmen jag regisserar, men det jag gillar med att jobba tillsammans med folk jag känner är just att man vet vilka de är och hur de beter sig. Det är lättare då att ge stöd och få dem att göra sitt yttersta. Att vi dessutom hade en ömsesidig respekt för varandra gjorde det också lättare. Det är möjligt att det hade blivit svårare under andra omständigheter, men i det här fallet var det en relationskomedi, som handlade om saker som vi alla hade gått igenom på olika sätt i våra liv. Sedan gillade jag också att de här skådespelarna var vänner både i filmen och vid sidan om, så det var en extra kemi som uppstod när vi filmade.

Men tycker du ändå att det är viktigt att kunna dra en gräns mellan vilka man är när man står och ska filma, och vilka man är vid sidan om?

– Absolut. Och vi var mycket noga med att vara professionella när vi filmade, men samtidigt att vi kunde gå ut och ta en öl när arbetsdagen var slut och prata om hur dagen hade varit.

När vi närmar oss slutet på samtalet glider vi ofrivilligt in på Malin Åkerman som sitter i rummet intill och vars vistelse i Sverige tycks pryda varenda löpsedel.

– Jag älskade henne, hon var helt fantastisk. De fyra manliga skådespelarna var ju tilltänkta sina roller redan från början, så vår uppgift var att hitta passande tjejer. Och Vince och jag sprang in i Malin flera gånger på en liten restaurang i närheten av var jag bor. Det visade sig att vi bor nära varandra – Malin och jag. Allteftersom vi träffade henne började vi se hur pass bra hon skulle passa. Hon är en fantastisk skådespelerska, hon är snygg, men hon är också väldigt jordnära vilket jag tycker är viktigt för den roll hon spelar.

Och om du blickar framåt nu, kommer vi att se fler filmer regisserade av Peter Billingsley framöver?

– Ja, det tror jag. Det blir svårt att toppa detta, det är en ganska stor debut.
Enorma skådespelare, rolig film, inspelad på Bora Bora. Det är ett ganska bra sätt att inleda en karriär på. Egentligen borde jag nog pensionera mig nu på en gång, säger han och skrattar. Fortfarande med samma entusiasm och glädje som han hade när jag skakade hand med honom för 20 minuter sedan.