Publicerad kl 00:00 den 10 sep 2007

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Texten kan avslöja delar ur handlingen i ”28 dagar senare”.
“28 veckor senare”, den högt emotsedda uppföljaren till “28 dagar senare” från 2003, utspelar sig sex månader efter att det dödliga ”rage”-viruset har nått Storbritannien.

Den amerikanska armén bekräftar att de vunnit kriget mot viruset och att uppbyggandet av nationen kan börja. Samtidigt som den första vågen av flyktningar kommer tillbaka, så återförenas en familj – men en av dem bär på en hemlighet.

Robert Carlyle tar sig ann rollen som Don, fadern i familjen som återförenas. Född i Skottland, började Robert Carlyle ta kurser i skådespeleri i Glasgow efter det att han läst Arthur Millers ”The Crucible”. På meritlistan finns bland annat debutfillmen ”Silent Scream”, Ken Loachs ”Riff Raff” och ”Carla’s Song”. Hans inträde till Hollywood kom via Danny Boyles kultklassiker ”Trainspottning”, där Carlye spelar den psykotiske Begbie.

Hur var det att spela en ”zombie” eller ”en infekterad”, som de egentligen kallas?
– Det är mer intressant att veta hur det var att spela Don, för det är därifrån han kommer. Med honom är det tre tillfällen som är vesäntliga för filmen. Det skapar ett fantastiskt moraliskt dilemma, i synnerhet då Don lämnar sin familj. Det är de folk kommer att prata om efter att ha sett filmen – speciellt par, de kommer fråga varandra ’Hade du stannat’?

Du skulle kunna säga att han gör det enda rätta. Men likväl att han gör helt fel, och det är det som ett drama handlar om – att ha dessa konflikter. Han [Don] är en vanlig person i en extraordinär situation.

Han framstår som en snäll person.
– Det är jag som försöker lura dig. Du kanske ser honom som hjälten. Jag menar, han rymmer från sin fru! Den bästa scenen i filmen är när publiken vet att, om han kysser sin fru, så är han en förlorad person. Det hände på visningen i går, 500 personer sa åh, nej – på samma gång. När vi ändå pratar om den scenen: du har spelat våldsamma karaktärer förr, men den här rollen måste varit den mest intensive du gjort. Hur förberedde du dig?
– Det är svårt att förklara – det är enklare att spela ut en scen om du har en upplevelse att referera till, en kärleksscen exempelvis. Men, det enda känslan du kan försöka hitta är vrede och ilska. Om du aldrig varit involverad i våldsamheter förut, kommer det ett tillfälle då du tappar allt, slutar tänka och du ser bara ett vitt ljus. Jag försökte hitta det där vita ljuset, och jag tror jag hittade det.

Skådespelarna som spelar “de infekterade” coachades av en rörelsetränare. Fick du ta del av den träningen, eftersom din karaktär blir infekterad?
– Nej, men jag har haft nytta av dylik träning från tidigare i min karriär. Det viktigaste för var att vara lite annorlunda. Det viktigaste var nog ljudet, det ljudet tillförde en känsla som inte fanns i ”28 dagar senare” och så droppar det ju blod hela tiden.

Karaktärerna liknar zombies, tittade du på någon gammal skräckfilm för att få inspiration?
– Jag har sett en hel del över åren, men jag tänkte inte på det när jag gjorde den här filmen. Det måste komma från dig, inte från någon annans tolkning.

Hur tycker du London framstår i filmen?
– Det ser verkligen bra ut i den här filmen, det är så här jag skulle vilja se det varje dag. Då skulle du i alla fall komma till flygplatsen snabbare. Det är fantastiskt att de tömde gatorna, och det kändes konstigt att vara så pressad när vi spelade in scenerna – samtidigt som män och kvinnor i gula jackor organiserade allt runt om kring oss så att folk inte korsade kameran.