Ciné möter Robert Rodriguez & Frank Miller

Sin City är en stad som finns – litterärt och bildligt – i svart och vitt. Sin City är en stad med djupa kontraster mellan de korrupta, de makthungriga och de som tar moralen före allt.Stadens föddes 1991, med en otrolig fantasi och ett mycket välvårdat bildspråk från Frank Millers penna blev Sin City snabbt en respekterad serie och är idag en av de mest kritikerrosade och prisbelönade serier som tecknats.
Var det något Frank Miller inte ville, var det att serien skulle intressera Hollywood-producenter att göra en film. Han hade tillräckligt med erfarenhet för att räkna ut att en sådan film skulle bli en kompromiss av hans version – den redan smala version, som gjorde Sin City en sådan respekterad plats att besöka.

Frank Miller förklarar:
– Till att börja kände jag att det inte kunde fungera. Inte det att historien inte skulle fungera i filmform, men det faktum att filmindustrin inte skulle kompetent nog att göra något av mitt material utan att skapa något som inte var från början.
Miller utryckte sina tankar strax innan han mötte regissören Robert Rodriguez. Miller utryckte att han hade ett bra liv tecknandes serier, och det fanns ingen anledning att någon skulle ta ifrån honom hans barn. Det visade sig dock att Miller skulle byta åsikt relativt snabbt, Rodriguez och Millers förläggare började tjata och tjata, fram till det att Miller slutligen givit upp.

Rodriguez har själv uppgett att han älskat serien så mycket att han ville översätta Millers serie till en film. Regissören var klar på punkten att han ville översätta, inte anpassa serien. Med alla de kunskaper om digitalt filmskapande Rodriguez samlat på sig under sin succéfyllda karriär var han säker på att han kunde ta med vartenda stråk, skugga och alla de desperata karaktär från Millers serie.
Men, ingenting är aldrig så enkelt. Rodriguez förväntade sig att Miller skulle vara skeptisk och negativ till idén. Miller:

– Jag var försiktig, Sin City är mitt barn och mitt hem. Det är platsen jag alltid besöker när jag inte har något bättre för mig, jag återkommer alltid.

Rodriguez bestämde sig för att bevisa Miller att han kunde göra serien till film, utan att förlora varken hjärta eller själ, eller det vackra bildspråket i svart och vitt. Rodriguez:

– Jag visste vad som skulle krävas för att övertyga Frank. Jag skulle också behövt bli övertygad om någon skulle vilja ta någonting jag hade skrivit, eller något av mina barn. Jag var tvungen att visa honom att konceptet skulle fungera.
Rodriguez finansierade och tog alla risker då han filmade några testscener för att visa Miller vad han hade i tankarna. De båda möttes på en bar på Manhattan, Rodriguez öppnade sin bärbara dator och introducerade Sin City-världen i cineastisk form. Frank blev exalterad:

– Wow, that’s pretty powerful stuff, mister.

Även om Miller var väldigt imponerad hade Rodriguez redan planerat att ta ytterliggare ett steg för att övertyga honom att serievärlden var säker. Han skickade ett manus han hade skrivit, fast senare inte tar någon credit för:

– Allt jag gjorde var att skriva det jag såg i Franks böcker, säger Rodriguez.

Rodriguez visste att Miller skulle vara försiktig in i det sista, och bad Miller att följa med och spela in öppningsscenen med hans medarbetare och några skådespelarvänner (Josh Harnett och Marley Shelton). Inspelningen tog tio timmar, bara ett ögonblick i jämförelse med andra produktioner. Rodriguez talade om att han behövde jobba med materialet en vecka och därefter kunde Miller ta ett beslut om en fortsättning eller inte.

– Om Frank gillade vad han såg, skulle vi kunna gå vidare med resten av filmen, och om inte, ja, då skulle han få en fin kortfilm att visa sina vänner säger Rodriguez.

Det visade sig att Miller gillade vad han såg, minst sagt:

– Jag förstod den dagen att Robert är ett lokomotiv, han är verkligen en man som håller sitt ord, säger Miller.

Josh Harnett tog ledigt från en annan inspelning på en lördag, då man spelade in provscenerna kanske har gjort sitt bästa beslut någonsin i sin filmkarriär. Han förklarar:

– Rodriguez sa att han behövde övertyga Frank Miller att han kunde översätta serien, jag kunde inte annat än säga att jag var ledig. Vi skådespelare förstod att det var som ett uppdrag, om det gick hem, ja, då skulle det bli en film, sade Harnett.

När Miller väl var en del av projektet ville Rodriguez att han skulle ha en central roll i produktionen.

– Franks närvaro på inspelningarna var ovärderlig för att försäkra oss om att översättning blev autentisk. Men, jag ville inte att han skulle stå där som en producent eller en författare. Jag ville ha honom som en assisterande regissör, så att skådespelare och andra medarbetare kunde lyssna på någon som verkligen varit i Sin City. Rodriguez beslutade att han och Miller skulle dela regissörsansvaret, något som i sin tur skulle innebära en del uppoffringar. I “Directors Guild of Ameria”, regissörernas gemensamma förbund finns det en regel som säger att man bara får vara en regissör per film.

Rodriguez:

– Jag förstod aldrig att det var mot förbundets regler att ha två regissörer. Men, jag var redan övertygad om att detta var den enda vägen att gå om vi ville uppnå maximal perfektion. Robert Rodriguez hade sålunda inget annat val än att lämna DGA. Rodriguez har senare sagt att förbundet inte ville ha honom, en etablerad regissör tillsammans med en orutinerad nybörjare.

– Regelboken, (som är tjock som en telefonbok) är ett stort skämt, har Rodriguez upprepat gång på gång efter sitt avhopp. Rodriguez har också förklarat att Frank Miller inte alls är någon nybörjarregissör:

– Han har regisserat allting, men i pappersform.

Jobbet att rekrytera skådespelare fortskred onormalt snabbt. Robert Rodriguez förklarar:

– Jag var tvungen att förklara för Frank att vi kunde knyta till oss otroliga skådespelare till projektet. Jag visste att, när skådespelarna skulle förstå vad vi höll på med, skapa en film direkt från en serie, då skulle de komma springa från alla håll och kanter. Om du har material som är hållbart och färskt är det alltid enkelt att attrahera duktiga och etablerade skådespelare.”

Första dagen mötte Miller och Rodriguez Mickey Rourke (Once Upon a time in Mexico, Spun) andra dagen mötte de Bruce Willis och tredje dagen kontrakterades Jessica Alba. Allting gick som smort tack vare öppningsscenen de hade filmat.

– Vi behövde inte säga ett enda ord, vi visade böckerna och öppningsscenerna – det var dem som förde talan.

Quentin Tarantino (Kill Bill, Pulp Fiction) besökte inspelningarna efter Robert Rodriguez inbjudan. Tarantino betalades en dollar för att filma en scen, “The Big Fat Kill” – som den är döpts till.

Tarantino och Rodriguez har tidigare jobbat med varandra i filmer som “Desperados” och “From Dusk Till Dawn”. Alldeles nyligen komponerade också Rodriguez musiken till Tarantinos “Kill Bill vol.2” – också det för en dollar. Trots samarbetarna har det länge varit en debatt mellan de båda. Debatten har gällt filmens framtid, traditionella inspelningar eller digital inspelningar. För att vinna en poäng i debatten demonstrerade Rodriguez några experiment han filmat under inspelningarna. Tarantino blev imponerad:

– Det var de första jag såg av Sin City och jag var verkligen imponerad, jag tänkte ‘Herregud, de gör faktiskt höghus, kameravinklarna, ljussättningen och skuggorna med en dator’ jag blev genast intresserad.

Tarantino fick helt fria tyglar. Rodriguez:

“Vi ville verkligen att Quentin skulle göra ett avtryck i scenen. Jag visste att han skulle ge oss någonting distinkt och annorlunda. Han kom så väl förberedd att jag och Frank såg ut som riktiga nybörjare. Han hade en hel lista, med idéer som skulle göra hans scen helt unik.
Efter det lyckosamma samarbetet med Sin City sätter Rodriguez ribban högre upp inför deras nästa möte.

“The next thing we do togheter, the price doubles”, han forstätter efter en liten paus: “It’ll be a two dollar bill after this”.