Publicerad kl 00:00 den 23 Nov 2006

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Det finns få filmer som lämnar en med det där genuina intrycket av regisäkerhet. Den där känslan av stillsam perfektionism som John Huston presenterar i några av sina sjuttiotalsfilmer, samma känsla som Truffaut ramade in varje gång han hade tillräckligt mycket tid. Ryan Fleck är inte på något vis lika rutinerad, men om hans Half Nelson lyckas förmedla något till mig så är det den här säkerheten.

Därför blir man lite förvånad första gången man möter Ryan Fleck, och inser att han är så smal att han skulle kunna spela brittisk indiepop, och svarar på alla frågor med lång eftertänksamhet och ett lätt stammande. Inte nervöst, men avvaktande.
– Jag har alltid varit intresserad av film. Jag minns när jag var liten och kollade på det där filmprogrammet där olika kritiker sitter i en studio och recenserar nya filmer. Jag tyckte väldigt mycket om det.
Har du någonsin sysslat med filmkritik själv?
– Nej, aldrig… eller, det har jag ju faktiskt, inser jag nu när du påminner mig. Jag har aldrig berättat det här för någon tidigare, det är rätt pinsamt. Men jag brukade recensera fejkfilmer, som inte existerade, när jag var liten. Jag hittade på låtsashandlingar och låtsasskådespelare och recenserade filmer som inte fanns.
Eh…
– Ja, men sen började jag läsa film på New York University Film School där jag lärde mig att använda all utrustning, knöt kontakter och fick grepp om grunderna. De lärde inte ut hur man gör en bra film, eller hur man skriver ett bra manus, sånt måste man lära sig genom övning. Varför gjorde du Half Nelson?
– Det började med att jag ville berätta om annorlunda relationer. En vänskapsrelation mellan en vuxen lärare och hans lilla elev är ju väldigt ovanligt, men genom den lilla flickan hjälps läraren att ta sig igenom något svårt. Det är ett ämne som rör mig personligen, det finns något väldigt humant över den här typen av relationsberättelser.

Ryan Fleck pratar ofta om sin Half Nelson i relation till andra filmer om ovanlig vänskap, han älskar Jules et Jim och Midnight Cowboy men ser egentligen lika gärna det Coppola och Scorsese gjorde på sjuttiotalet.
– Jag antar att jag egentligen bara gillar bra film. Men för mig handlar det nästan alltid om ifall regissören klarar av att skildra svåra karaktärer, som tar lång tid att förstå. Karaktärer som kan säga en sak, men mena en annan… eller, fan, jag vet inte vad jag snackar om. Skriv vad du vill.

Och just i den sekunden inser jag. Ryan Fleck är inte osäker, eller nervös. Han är en svår karaktär som tar lång tid att förstå. Han kan säga en sak, men mena en annan.