Publicerad kl 00:00 den 31 Dec 2011

av

Jesper Åkerlind

jesper@cine.se


För bara ett par år sedan var Sean Durkin inte mer speciell än någon av de hundratals filmintresserade som varje år antas till New York Universitys filmutbildning. Men därifrån har det gått snabbt. Han startade redan tidigt under sin utbildning, tillsammans med sina klasskamrater Josh Mond och Antnio Campos, filmproduktionsbolaget Borderline Film, och sedan dess har framgångssagan Sean Durkin varit ett faktum. I och med hans första långfilm, ”Martha Marcy May Marlene”, som nu har gått upp på bio i Sverige, har det gått så långt att det till och med har börjat spekuleras om Oscarsnomineringar.
När jag träffar Sean Durkin under hans Sverigebesök är dock Oscarsspekulationerna inget han känner sig helt bekväm med att diskutera närmare. Istället glider han lätt förbi ämnet med ursäkten att det känns konstigt att ens prata om. Han medger dock att snacket som har omgärdat filmen i festival- och prissammanhang har givit honom gott om möjligheter för att komma igång med nästa projekt:

– Självklart. Att folk börjar prata om filmen hjälper naturligtvis. Det hjälper på alla sätt både för mig personligen och för filmen i sig.

Den tillbakadragna, nästan blyga Durkin tar inte mycket plats och är, åtminstone inledningsvis, sparsam med orden. Kanske är det en del av hans personlighet, kanske är det ett sätt att inte drabbas av megalomani av den osannolika resa han har fått vara med om det senaste året.

Filmen, om en tjej som tar sig ur en kult hon har gått med i några år tidigare, för att finna sig själv vilsen mellan sina två liv, har vunnit priser på flera stora filmfestivaler runt om i världen och givit regissören möjlighet att visa upp sitt verk för folk runt hela jordklotet.

– Jag räknade ut på vägen hit att jag har flugit 42 gånger i år, och det lär bli ytterligare ett par resor innan året är över.

Stämmer det att det bara var något som dök upp i ditt huvud en dag, att göra en film om kulter?

– Ja, det stämmer. Jag har aldrig känt någon som har varit med i en kult, och hade överhuvudtaget ingen relation till kulter innan jag gjorde den här filmen. Det var bara något som dök upp i mitt huvud; ”tänk om man skulle göra en film om kulter.”

Vad var det som du tyckte var så intressant med just kulter?

– Jag tror, och det här visste jag inte när jag gjorde filmen, men under det här året när jag har talat och tänkt så mycket kring filmen och var den kom ifrån, att det har med min barndom att göra. Hela min barndom gick jag i en religiös skola och kände aldrig någon riktig samhörighet med de andra. Jag ifrågasatte varför alla bad böner utan att ens veta vad de talade om. Sedan har jag haft en rädsla för den här typen av grupper där alla måste tycka och tänka likadant. Och det är väl den rädslan som jag på något sätt har velat konfrontera i filmen.

Elizabeth Olsen, syster till Mary-Kate och Ashley, är fantastisk i huvudrollen. Hur hittade du henne?

– Vi hade auditions, och jag träffade säkert 75 olika personer utan att hitta någon jag ville ha. Sedan kom Elizabeth in och fick mig nästan att falla av stolen.

Varför har ingen hittat henne tidigare, med tanke på att kändisskapet ändå ligger i familjen?

– Hon är inte intresserad av att vara känd. Hon har studerat fram till nu, och det var först när vi skulle göra den här filmen som hon hade börjat gå på auditions. Så vi hade tur.

Du har sagt i flera intervjuer att det var viktigt för dig att ha en relativt okänd skådespelerska i huvudrollen. Varför var det så viktigt?

– Jag ville att filmen skulle kännas som en helt ny resa; att det skulle vara något som folk inte kände igen eller hade sett förut. Därför var det naturligt att också ha en skådespelerska som folk inte hade någon relation till eller hade sett i andra sammanhang.

Hennes karaktär, Martha, är intressant på många sätt. När hon rymmer från kulten och börjar bo hos sin syster hamnar hon nästan i ett stadie där hon börjar bete sig som ett barn. Som att hon förlorar all uppfattning om hur man agerar socialt. Var det något du fann vanligt när du gjorde research, att man på något sätt börjar om på nytt och blir som ett blankt ark efter att ha lämnat en kult?

– Ja. Det som händer när du går med i en kult är att gruppen berättar för dig att sättet du levde på tidigare var fel. Dina föräldrar ljög för dig när de uppfostrade dig som de gjorde; de älskade dig inte och de förstod dig inte. De här grupperna spelar på idén att anledningen till att man söker sig till en kult är just att man inte kommer överens med sin familj. Därför får de en att tro att sättet man levde på tidigare var fel. Så genom den processen återgår man till någon form av barn-stadie igen där man lär sig hur man ska leva på nytt. Man blir en helt ny person. Och när man då en dag får för sig att överge den här gruppen fastnar man i en mellanfas där man inte kan lite på någon från varken sitt gamla eller sitt nya liv, och återigen måste lära sig allt från grunden. Det var så jag tolkade hela den emotionella resan man genomgår.

Var det ett känsligt ämne, att prata med folk som hade varit med i kulter tidigare?

– Ja, naturligtvis, väldigt känsligt. Det är en oerhört traumatisk upplevelse att behöva genomlida. Var det inte svårt att hitta folk att prata med om detta?
Jag behövde inte ens försöka. Folk som hade varit med i kulter kom till mig, vilket var fantastiskt. Jag pratade mycket om det eftersom jag höll på att jobba med det här projektet, och på något sätt spred sig ryktet, så folk sökte upp mig.

”Martha Marcy May Marlene” är en estetiskt väldigt avskalad film. Jag läste någonstans att det värsta du vet är när musik används i film för att skapa känslor. Stämmer det?

– Ja, jag hatar det.

Tycker du inte ändå att musik kan vara ett bra sätt för att förstärka känslor?

– Jo, det ska absolut förstärka. Det är vad jag alltid försöker göra med musik, att bara förstärka. Det kan hjälpa dig att sätta en ton och skapa en stämning. Men det värsta som finns är när du ser en scen med två personer som ska kyssas och så börjar det spelas storslagen dramatisk kärleksmusik, och så kysser de varann. Det finns en viktig gräns mellan att förstärka och att berätta för tittaren vad de ska tycka.

Du tycker att känslor ska komma organiskt från det du ser, och sen kan musiken hjälpa till att förstärka de känslorna?

– Exakt! I dåliga filmer känner du inte kärlek eller andra känslor eftersom filmen inte gör sitt jobb. Sen kommer musiken och berättar för dig vad du ska känna, tvärtemot vad du egentligen gör. Känslorna ska komma från skådespelet och berättelsen.

Jag läste någonstans att du gillar uppbyggnadsfasen av skräckfilmer väldigt mycket, men hatar när själva skräcken blir central med blod och tortyr. Det känns som att det är något du har strävat efter i din film också; att åstadkomma den samma jobbiga känsla som uppbyggnaden i bra skräckfilmer gör.

– Ja, det var definitivt något jag strävade efter. Det är en sådan besvikelse när man ser en skräckfilm. De börjar alltid så bra, och sen når de ett stadie när det slutar vara verkligt och bara ska skrämma; det är ju inte det som är det läskiga. Så ja, jag försökte skapa en stämning som var obehaglig, utan att behöva använda skräck direkt.

Finns det några skräckfilmer du gillar, eller tycker du att alla går för långt?

– Den enda relativt nya skräckfilmen som lyckas med det är ”The House of the Devil.” Det är inte riktigt bara uppbyggnad, i slutet går den kanske ett steg för långt, men det är så kort precis på slutet och är ändå förståeligt. Det är en riktigt bra film, som en klassisk amerikansk skräckfilm när det är som bäst.

När han för nu snart ett år sedan äntrade scenen i Sundance för att för första gången visa sin film inför publik var det inte en situation han var van att befinna sig i. Efter att endast ha gjort två, i det närmaste helt ouppmärksammade kortfilmer tidigare, var det ingen lätt situation att plötsligt behöva bli bedömd av offentligheten.

Närmare fem år hade du jobbat på det här projektet. Hur kändes det att kliva upp på den där scenen och för första gången få utomstående reaktioner på filmen?

– Det var väldigt, väldigt nervöst. Inte gällande filmen i första hand; jag kände mig säker på filmen på så sätt att jag hade gjort vad jag kunde för att den skulle bli så bra som möjligt. Men jag var nervös bara för att man vet inte hur folk ska reagera, och naturligtvis ville jag att reaktionerna skulle bli positiva, men jag hade verkligen ingen aning. Så det var jag nervös över, och sedan också över att behöva stå inför 1200 personer och prata. Det höll på att ta knäcken på mig.

Men kunde du någonsin tro att responsen skulle bli så positiv?

– Nej, faktiskt inte.

Det måste ha varit en ganska skön känsla, när du insåg..

– Det var galet. Riktigt jävla galet