Queens Escorts Brooklyn Escorts Long island Escorts NYC Escorts bestnyescorts.com Manhattan Escorts NYC naughty

Publicerad kl 00:00 den 11 Oct 2005

av

Nikolai Schnackenburg

nschnackenburg@cine.se


Simon Staho, en 32-årig dansk regissör har genom sin personlighet och sin bländande skicklighet gjort “Bang Bang Orangutang” möjlig. Den stjärnspäckade rollistan är intressant i sig. Det mest intressanta är Lena Olin, som inte gjort en svensk film sen 1998. Frågan är varför hon valde att återvända nu , och varför just med filmen “Bang Bang Orangutang”?

Lena berättar om ett 20 minuter långt telefonsamtal med Staho under en biltur. Hon hade redan fått manuset och vill rätta ut några frågetecken. I telefonluren bombarderar hon Simon med frågor, som han svarar med knivskarp precision. Hans stora känsla för filmen och historien gör att hon säger ja.

En knapp timme efter att ha hört Staho, inför den svenska presskåren, leverera sina svar på rapp, nästan oförståelig danska inleds min intervju med honom. Dryga minuten in i vårt samtal – på engelska, mitt språköra för danska är förfärligt – inser jag plötsligt att Lena Olin har fullständigt rätt! Hans otroliga känsla för sin film och sitt manus är trollbindande. Han klarar inte bara av att bemöta alla frågor, utan målar också upp en grundidé som är såpass tydlig att jag förstår den stora uppsättningen kända svenska skådespelare som intresserade sig.

Ett antal huvudpunkter fanns det gällande filmen i mina ögon. Nummer ett, historien.

– Jag ville göra en lite gammeldags kärlekshistoria om att upptäcka kärlek i sitt liv. Om en man som en gång kunnat älska, men har varit upptagen med att skaffa en karriär, ett stort hus och en stor bil. Men när han förlorar allt det där förstår han plötsligt att han behöver kärlek mest av allt. Resten betyder inte lika mycket. Han måste också lära sig att det inte är enkelt med kärlek.

Nummer två, det visuella.

– Jag ville göra en film som skulle vara en spegel av publikens upplevelser av att vara kär. Den sortens galenskap och äventyr som kärlek medför. När du är kär ser du världen i andra färger. Ibland är livet nästan för färgstarkt, men utan kärlek eller med obesvarad kärlek kan allt istället sakna färg och bara vara svart och vitt.

Nummer tre, musiken.

– Jag ville inte att musiken skulle behöva analyseras, publiken skulle istället känna den i maggropen och ända in i hjärtat. Det var rock och punk, Clash och Iggy Pop. Deras musik har dessa våldsamma känslor i sig, precis som kärlek har. Jag ville inte ha trevlig klassisk musik utan något som nästan var jobbigt, som tog stor plats. Något du verkligen kände när du satt där som gestaltade allt från liv till kärlek och ångest. Nummer fyra, om den speciella rollen som mannen som förlorar allt. Åke är namnet på personen och Mikael Persbrandt är aktören.

– Jag tyckte det skulle vara intressant för publiken att se Mikael som skådespelare i en roll som är totalt olik allt han gjort innan. Det var även intressant att se hur han skulle reagera som person när han inte var den som var mest macho på inspelningen genom att göra honom ömtålig och osäker.

Nummer fem, symboliken rörande bilar vilket det funnits mycket av i hans filmer.

– Om du kollar på många människors liv, är en bil en statussymbol. Ju större bil du har, desto mer framgångsrik är du. En bil är inte ett fordon som tar dig från A till B, utan ett sätt att visa att du har pengar eller status. Det är en ganska rolig symbol, folk betalar flera hundratusen för en avlång plåtbit som ska förflytta dem från en punkt till en annan. För mig symboliserar det vad våra prioriteter är.

Nummer sex, den sista punkten. Vad betyder aporna egentligen?

– Titeln är som sagt “Bang Bang Orangutang”, men namnet har med att göra att när vi förlorar något viktigt i vårt liv eller är under väldigt hård press förlorar vi vårt mänskliga beteende och blir apan vi är innerst inne. En schimpans har 98 % av samma DNA som en människa har. Det var helt enkelt ett roligt sätt att visa djuret vi verkligen är därinne. Goda eller onda.

Om jag hade lite färre hjärnceller hade jag nog bara gapat av beundran under hela intervjun, men nu lyckades jag hålla käken uppe och undvika dregelfläckar på Grand Hotels fina matta. Resan i Simons värld är fantastisk och med hjälp av denna artikel hoppas jag den blir ännu bättre för er.