Publicerad kl 00:00 den 12 okt 2010

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


I ”Älskar dig för evigt” paralyseras en man i en trafikolycka, i ”Bröder” dör en man i ett krig, i ”Efter bröllopet” får en man ett dödsbud och i Susanne Biers senaste film ”Hämnden” har en pojke precis förlorat sin mamma. Allt sedan Bier skrev sin första film med Anders Thomas Jensen 2002 har döden spelat en central roll. Men egentligen vill Susanne Bier inte göra film om döden i sig. Det är den stundande katastrofen som står i fokus i hennes filmer.
Bier och Jensen reste utomlands hösten 2004 för att skriva vad som skulle komma att bli ”Efter bröllopet”. Med en tom Word-sida frågade de varandra ”tänk om…”? De ställer alltid den frågan när de börjar skriva och så börjar de spåna. De var tidigt överrens om att de skulle skriva en komedi för en gångs skull. De hade sagt samma sak när de skulle skriva ”Bröder”, men hamnade snabbt på ett helt annat spår, och ”Efter bröllopet” blev inget undantag.

– Många komedier handlar om döden. Jag håller inte nödvändigtvis med om att filmens ämne definierar om filmen är en komedi eller ett drama. ”Efter bröllopet” handlade om döden. Den här filmen handlar inte om döden, utan om hämnd och förlåtelse.

I ”Hämnden”, som Bier åter skrivit med Jensen är det precis som titeln antyder hämnd som står i fokus. Både i form av Mikael Persbrandts pacifism och av den unge William Jøhnk Nielsens behov av att slå tillbaka hårdare.

– Jag återkommer snarare alltid till ”slutet” eller ”den potentiella katastrofen”. Och det är inte samma sak som döden.

Det är inte så att du börjar fundera på döden och dina filmer naturligt utvecklas därifrån?

– Inte alls, jag tänker inte på döden överhuvudtaget. Jag tänker snarare på förluster. Döden är ett ämne som sällan går i mina tankebanor.

Kommer det från personliga upplevelser, har du upplevt många förluster?

– Nej, jag tror inte på att göra film om personliga upplevelser. Många jobbar på det sättet, men jag behöver mer frihet med det jag gör och skulle känna mig begränsad om mitt personliga liv låg till grunden för mitt filmskapande.

Är du rädd för att dö?

– Jag är mer rädd över att någon nära mig dör. När du har barn är det värsta som kan hända att någonting händer med dem. Det är mycket jobbigare än rädslan över att själv dö.

 Tittar man på andra judiska filmskapare brukar det ofta finnas judiska drag i deras filmer. Det behöver sällan sägas rakt ut, men det brukar ändå finnas där mellan raderna någonstans. I dina filmer är det inte lika tydligt. Du talade tidigare om ”den potentiella katastrofen” och ”slutet” som viktiga teman i dina filmer, kommer det från din religion?

– Ja, jag tror att det är väldigt judiskt och har mycket att göra med judisk historia. Mina föräldrar levde under andra världskriget, vilket både då och nu ses som det omöjliga. Det var det mest fruktansvärda som kunde ske, ingen trodde att det var möjligt, men det skedde ändå. Jag tror att det är en stor del av vem jag är och det lyser igenom i min kreativa förståelse av världen. Samma katastrof kan komma att ske igen. Men det är inte bara negativt. Hur menar du då?

– En del ser enbart kriget som något negativt. Det kan ses så. Men det var som du sa förut, om döden, om du har en uppfattning om det potentiella slutet, kommer du också att uppskatta det som är här och nu till en större grad. Vad som skedde under andra världskriget är för mig en ständig väckarklocka om just detta. I mitt liv och hur jag jobbar kreativt handlar det mycket om just det potentiella slutet, men ännu mer om det som är här och nu.

Hur försöker du implementera det i dina filmer? Det flesta av dina filmer börjar ju trots allt med det tragiska och konsekvenser det får.

– Jo, men det finns ändå alltid en känsla av hopp. Både hopp i form av förlåtelse, men också hopp i form av medkänsla för den sörjande. Och det är det jag tror på och bygger mitt liv kring.

Jag läste att du och Anders Thomas Jensen funderat på att skriva en film om förintelsen, skulle det få dig att utforska dina rötter på allvar?

– Jag tror inte på det där att gå tillbaka till sina rötter. Jag försöker göra film där jag är kreativt stimulerad. Jag är trött på manliga regissörer som ska göra film om sin barndom och hur de blev förförda av sin lärarinna. I mina ögon är det bara tråkigt och alldeles för enkelt. Jag vill helt enkelt inte göra filmer för att jag kommit till en punkt i mitt liv där jag måste börja gå tillbaka för att förstå hur jag kom hit, jag tror helt enkelt inte på det.

Under 2011 ska Bier göra film och tv-serie om Ingmar Bergmans liv. Avsnitten döps efter regissörens filmer. Den första delen heter ”Hets”, del två ”Gycklarnas afton”, vad de andra två kommer att heta är fortfarande oklart. Bergman var en annan nordisk filmskapare där döden ofta var i centrum. Men just döden i Bergmans filmer var inget som attraherade Bier i allmänhet.

– Bergman är en inspiration för alla i den här delen av världen. Han skapade en fysisk närvaro av allt som Sigmund Freud jobbat med. Allt som hade med modern psykologi att göra lyckades Bergman någonstans personifiera. Bergman var mer influerande i vår förståelse av mänskliga relationer än rädslan för döden.