Publicerad kl 00:00 den 4 jan 2007

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Idag finns det flera bra filmer. Men de är överlag visuellt svaga

Thomas Bangalter

Han kan, likt vilken turist som helst promenera runt och utforska en ny stad. Thomas Bangalter är inte vilken turist som helst. Bangalter kan lättast beskrivas som en symbol för en hel rörelse. Bangalter, ena halvan i Daft Punk, ett band som sålde två miljoner skivor av sitt debutalbum för 13 år sedan, och som idag framställs som Messias på den internationella klubbscenen.

Och trots all framgång, alla sålda skivor, alla listettor och utsålda konserter är det få som egentligen vet hur Thomas Bangalter ser ut. I alla fall som sett honom på riktigt. Han har aldrig poserat på bild, är aldrig med i musikvideos och gör aldrig livespelningar utan att vara maskerad.

Nu har Bangalter och hans partner Guy-Manuel de Homem-Christo gjort film där robotar drömmer om att bli människor. En film, vars resultat är minst lika excentriskt som Bangalter är som person. I ”Electroma” ger Bangalter och Homem-Christo inte tillräckligt många ledtrådar för att vi på allvar ska förstå vad de egentligen försöker säga.

– Det finns inget budskap. Filmen är som musik för ögonen, och jag ser den gärna som en tavla. Det påminner mycket mer om konst i det avseendet att vi aldrig strävat efter ett intellektuellt budskap. Vi har försökt inrikta oss mer på det emotionella. Vi tar upp människan och teknologin, som intresserar oss idag med tanke på att teknologin har en extremt viktig plats i dagens samhälle. Teknologin integrerar sig mer och mer i varje individs vardag. Och då menar jag inte bara de teknologiska verktygen vi använder, men också det teknologiska sättet vi tänker. Hjärnan har blivit påverkad av all teknologi runt omkring oss.

Är det bra att teknologin utvecklas?

– Jag tror att det är till var och en att dra egna slutsatser. Det är klart att det är en riktig paradox – å ena sidan någonting helt fantastiskt – å andra sidan någonting avskyvärt. Vi hade inte kunnat skapa 90% av de saker vi skapat under den teknologin som finns, men det gör också att vår egen spiritualitet avlägsnas.

Men, då är det väl möjligtvis det ni försöker säga i filmen?

– Det är sant att, mer eller mindre, det speglas så i filmen. Men, de stora influenserna ligger också i surrealismen, där budskapet kan vara det man tror ser, men man egentligen inte ser alls. Men filmen är framför allt en personlig upplevelse där alla kan dra sina egna slutsatser.

I Sverige pratas det en hel del om robotar nu för tiden, och hur de kommer att ersätta oss om, låt säga tjugo år. Ni, du och Guy-Manuel, är ju robotar, vad har det för betydelse idag och i framtiden?

– Jag tror att vi är metaforer till både nuet och framtiden. Idén med robotar är att vara ett exempel på vad som kommer att ske i framtiden. Vi är en slags fusion mellan människor och verktyg. Det är den logiken som har skapat hjärnan, och idag, med alla verktyg, har hjärnan förändrats. Sättet vi ser på zappar på tv, kapaciteten vi har att sortera eller att automatisera vår vardag gör att vi närmar oss robotar. Vi är ju inte i den artificiella intelligensen än, det är mer en extremt överdriven karaktär vi skapat. Det är en sorts blandning mellan en maskin och en människa.

Varifrån kommer hela idén om ta ett avbrott från musiken och göra en film?

– Vi har velat experimentera med film sedan länge, och då, förra året, skapade vi ett litet filmbolag i USA för att göra personliga små videoklipp. Och sedan, efter att ha gjort ett par klipp kom vi underfund med att vi stod på en bra grund. Det var väldigt fritt, mycket mindre byråkratiskt än i exempelvis Frankrike. Det var lätt för oss att finna en struktur som gav oss möjligheten att experimentera, hyra kameror, göra olika provfilmningar och på så sätt skapa ett sådant äventyr som en film innebär.

Kommer ni att göra fler filmer med samma visuella och audiovisuella stil som denna?

– Ur den experimentella synvinkeln tror jag inte det. Vi har inte för vana att repetera oss och göra samma saker två gånger. Men vi är intresserade av att fortsätta… med äventyr och sådana projekt…

En riktig film, kanske?

– Ja, det tror jag. Men varje utmaning och projekt kommer att ha sin egenhet. Det finns, å ena sidan, mycket som vi lärde oss i och med denna film. Framför allt att överföra vår kärlek till film till en cinematografisk vision vi alltid haft. Det är ju ganska ovanligt idag.

Hur menar du?

– Idag finns det flera bra filmer. Men de är i överlag visuellt svaga filmer. Det finna bra manus och bra skådespelare, men det saknar plats för fotot och cinematografin i dagens filmer. I alla fall inte som det fanns förr. Det är därför det var så viktigt för oss att filmen skulle se ut på ett speciellt sätt. Det är en hyllning till fotot och cinematografin.

Vilka regissörer har jobbat med de bästa fotograferna då? Hur står sig Michel Gondry och Spike Jonze, som ni jobbat med tidigare?

– Vi uppskattar verkligen Michel och Spike och deras filmer. Men de lever i en egen visuell värld, som de lyckas återskapa. Men jag skulle inte kunna säga att jag gillar eller blir tagen av fotot i deras filmer.

– Ur en visuell synvinkel är det framför allt en kille som Harris Savides som fotar Gus van Sants filmer. Han är visuellt bäst just nu. Sen finns det ju också de gamla europeiska filmerna, eller Kubrick, exempelvis. Där har fotot en viktig del i filmen. Och det är så vi tycker och tänker. Vi vill ha ett bra foto. Annars är filmen inte komplett. Gaspar Noé är inne på rätt väg där också.

Är det bara det som saknas?

– Filmer kan ju vara intelligenta och ha bra skådespelare, men fotot kommer ofta i sista hand. Det var vår prioritet, vi försökte göra en film om hur vi tycker att det visuellt ska se ut.

En 31-årig visionär som lade grunden till en ny typ av musik försvinner ut på Stockholms gator. Han gillar att gå, och går runt i Stockholm under flera timmar. Det är få artister som 18 år gamla sålt över två miljoner debutalbum på ett år, och som sedan, 15 år senare, med allehanda succéer bakom sig, kan vandra runt i Stockholm utan att bli igenkänd en enda gång. Bangalter blir det aldrig.