Publicerad kl 00:00 den 4 Dec 2012

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Berzeli park ligger sänkt i ett tungt novemberdis när Whit Stillman besöker Stockholms filmfestival 2011. Utsikten från hotellsviten han inkvarterats i för att möta journalister ramar in den lilla parken mot fonden av det Hallwylska palatset men Whit Stillman håller ögonen fästa vid 42″–teven i vardagsrummet.
– Vad är han skyldig till? Frågar han innan han hinner hälsa med ett torrt slappt handslag.

Kunskapskanalens sändning från svenska finansutskottets öppna utfrågning om den svenska penningpolitiken rullar på låg volym. Riksbankschefen Stefan Ingves håller ett anförande om att Riksbanken kan komma att sänka den svenska styrräntan om skuldkrisen förvärras. Stillman har svårt att släppa vad som för honom fortfarande framstår som ett domstolsförhör, håller fortfarande blicken på den skyldige när han får första frågan.

”Damsels in Distress” fick svensk premiär med festivalvisningen, men det skulle komma att dröja ett drygt år innan den slutligen får en bred biografpremiär. Den sena premiären är antagligen främst en konsekvens av den svenska distributörens arbete, men dessa förseningar är också symptomatiska för Whit Stillmans karriär i stort. Han har varit filmare i hela sitt vuxna liv, men efter magiska ”Last Days of Disco” har hans karriär vilat i tretton år.

– Jag är ju lat, men jag har egentligen inte varit latare under de här tretton åren än under några andra år i mitt vuxna liv. Jag arbetade hårt med allt möjligt, spelade in reklamfilmer i Indonesien, klippte film i Singapore, skrev tv–manus till olika amerikanska projekt och hade flera långfilmsmanus på gång. Jag har inte precis haft semester, jag har bara misslyckats med att ordna finansieringen för mina filmer. Du överlever i princip på manusarbeten för filmer som inte blir producerade. Jag får betalt för det, men jag föredrar att skriva manus som jag inte får betalt för. Då äger jag ju manuset själv också.Jag ser många människor som försöker med samma manus i fem år som de pushar för att få filmade. Jag kan inte sitta med ett manus i fem år, jag måste hela tiden ändra det. Eller så börjar skriva på ett nytt manus.

Men, ändå, du satt rätt mycket på kaféer i Paris och levde ett rätt schysst liv?

– Självklart, jag satt väldigt mycket på kaféer och hade väldigt trevligt. Jag kan ju inte skriva bra grejer åtta timmar om dagen så jag skrev oftast på morgonen och på eftermiddagarna hängde jag vid steeplechasebanan i Auteuil. När jag flyttade från USA läste jag väldigt mycket av Hemingway och han skrev ju en del om kapplöpningsbanorna i Auteuil, sedan dess kände jag bara att om jag någonsin flyttade till Paris så skulle jag vilja åka dit.

Han gick ju dit nästan varje dag och utvecklade ju något slags spelberoende.

– Min dotter var galen i hästar så jag tog med henne till banan i Auteuil och blev helt förälskad. Jag blev nog aldrig beroende, men jag tänkte att jag lika gärna kunde göra av med åtta euro på hästar varje gång jag gick dit som att spendera dem på ett biobesök. Jag gick dit för estetiken, och antagligen för Hemingways skull med, det är väldigt vackert där ute.

Skrev du något om det?

– Jag tänkte rätt mycket på hur jag skulle kunna få in en racescen i en Parisfilm, men det finns ju inget publikunderlag för en hästsportfilm. Jag gillar när sånt där är som en detalj i bakgrunden, men jag skulle inte vilja göra en hel film om det. Det är lite som med musik, jag skulle aldrig göra en hel film om en sångare, men jag har inget emot att ha mycket musik i mina filmer.

Sedan Whit Stillman debuterade med ”Metropolitan” har musiken och kanske framförallt dansen varit ett karaktäristiskt inslag i hans filmer. Från cha–cha–scenerna i Manhattanvåningarna i Metropolitan via discodansen i ”Barcelona” och ”The Last Days of Disco” till Whit Stillmans fullständigt urartade ”international dancecraze” Sambola! i Damsels in Distress. I Stillmans filmer blir dansen ofta en metafor eller en nyans till det som sker i övrigt på bioduken. Violet i ”Damsels in Distress” tror på dansens förmåga att bota depression och att starta en dansvåg som skulle svepa över världen skulle vara en tjänst för mänskligheten. I Metropolitan blir dansen snarare ett stelt och koreograferat lager som förstärker bilden av den ytliga Manhattansocitéten. Den koreograferade dansen blir också en nivå under Whit Stillmans allt mer välskrivna dialoger, en symbol för filmen som en förstärkt och tillrättalagd bild av verkligheten snarare än tjugofyra bilder av sanningen per sekund.

Du är antagligen en av de mest kända regissörerna som bara, innan den här filmen, har regisserat tre filmer. Jag tänker att du inte bara hade problem med Hollywood och studiosystemet, utan att du också vägrade att göra filmer på deras villkor.

– Vi vägrade båda att göra filmer med varandra. I teorin var jag intresserad av att göra filmer för dem. Men jag fick aldrig de rätta projekten presenterade för mig. Exempelvis var det en agent som skickade manuset till ”Fjärilen i glaskupan” till mig, jag älskade det manuset men agenten sa ‘ja, men det är redan ett projekt med Julian Schnabel och Johnny Depp’. Så jag frågade honom ‘varför skickade du det ens till mig?’. Och det där hände ju några gånger.

I en sådan situation, kunde du ha pushat tillräckligt hårt för att eventuellt få göra filmen?

– Nej, nej…

Men varför skickade de manuset till dig i så fall?

– Sadism. Jag hade gjort en bättre film. Jag gillade filmen väldigt mycket, det var en av mina favoritfilmer det året, men jag är övertygad om att jag hade gjort en bättre film. Jag tycker att Schnabel missade poängen, det är klart att det är en mörk film för det handlar ju om Baubys upplevelser, men i slutändan borde berättelsen vara gladlynt. Han lär sig att älska livet, se hur vackert det faktiskt är. Felet Schnabel gör är att han vänder kameran och fokuserade på honom, jag hade valt att bara visa Bauby i reflektioner, så att hela filmen utspelade sig inom honom, i hans fantasi och genom hans begränsade syn.

Utifrån de manusen du skrev under de här åren, vilken är den bästa Whit Stillman-filmen som vi aldrig kommer att få se?

– Ni kommer att få se den. Det är den där filmen (”DancingMood”) som kommer att utspelas på Jamaica. Jag lärde mig väldigt mycket under inspelningen av ”Damsels in Distress” och mina andra filmer som jag drar nytta av i den här filmen. Jag har insett att jag måste återgå till ett mer konventionellt narrativ, mer realism, vilket jag egentligen inte gillar. Jag respekterar inte realism.

Är det för att producenterna vill ha realism?

– Nej nej, jag gör aldrig något så som producenterna vill ha det.

Är det kanske därför du inte fått göra en enda film på 13 år?

– Nej, jag kan nog inte skylla på det.

Vem skyller du på?

– Mig själv, mest av allt.