Publicerad kl 00:00 den 27 Sep 2011

i kategorin

Krönika

av

Magnus Blomdahl

mblomdahl@cine.se


I en tid där en films intäkter ofta värdesätts högre än dess kvalitativa innehåll och CGI-effekter tillåts domdera över analoga medel såsom latex och synliga slangar. Där filmen i sig aldrig är just mer än en tidsmässig längd och historiken bakom mer än ofta glöms bort, eller helt enkelt inte är speciellt intressant, bereder den nya boken Video Ferox en skön nostalgisk tripp till vad som en gång var.
Är det en slump att jag erhåller ”Jess Franco Collection Volume 2” samma dag som de ihopsamlade utgåvorna av fanzinet Video Ferox lämnas över av brevbärarinnans oskyldiga händer? Är det en slump att jag för tolv år sedan började läsa film på Kulturama tillsammans med en av dess skribenter? Är det en slump att jag högaktar Giulio Questis ”Death Laid an Egg” (eller på svenska: ”Döden lägger ägg”) som en av de bästa giallos någonsin? Svaret på alla dessa frågor är självklart nej. Det var helt enkelt dömt att ske. Det stod skrivet i stjärnorna. Jag är lyckligt lottad.

För er som inte vet vad jag pratar om kan jag berätta följande: Video Ferox var ett fanzine om obskyr film som kom ut mellan 1997 och 2004. Massiva mängder av recensioner, krönikor och inträngande reportage om allt från Stefan Jarl till hur den slaka penisen porträtteras på film. Däremellan en massa tuffa bilder från, mestadels, videovåldets blodsfläckade 80-tal. Nu har två av redaktörerna (Johan Karlsson och Niklas Dahlman) äntligen, efter åratal av rykten och tjat, tagit sig i kragen och häftat ihop alla tio nummer till en stor, tjock, tung tegelsten till bok. Med betoning på tung. 608 sidor väger en del. Dessutom i en upplaga begränsad till 160 ex. En kulturgärning värd respekt.

Video Ferox kan läsas av alla. Avgudar du apart eurociné, eller tycker du bara om märkliga saker på pränt? Då är det här ett givet val. Men även oinsatta kan njuta av texterna då de helt enkelt är väldigt underhållande och vittnar om en förljugen, genuin, kärlek till … tja, film på det stora hela. Visst är det ett digert material, så stort och kompakt att kvaliteten dippar periodvis. Och vissa stycken fungerar bättre i teorin än i praktiken som till exempel: Fysiken i New York ripper. Egentligen ett enastående kapitel som avhandlar Fulcis ”New York Ripper” och filmens referenser till teoretisk fysik, skrivet av Martin Birgersson; doktor i teoretisk fysik. Det blir formler och en språklig jargong jag inte förstår mig på (antagligen är det inte heller tänkt att man ska förstå) mina kunskaper är helt enkelt inte tillräckligt omfattande.

Annars fungerar boken som ett storslaget lexikon över en svunnen tid, där recensionerna tillåts störst utrymme och där utlåtanden som: ”Innehåller befriande lite klurighet och originalitet” innebär något positivt. Det är dessutom väldigt roligt när filmer hyllas på grund utav en dubbad papegoja eller en Franco Nero med buskig mustasch. Lustfyllt och passionerat. Eller som man kan läsa på baksidan av boken: ”Gjord som en fotokopierad förlustaffär togs ingen hänsyn till läsarna, därför kunde innehållet variera mellan en guide till kannibalfilm på svensk video till tankar om Åsa-Nisse.” Nyckeln till frihet kanske. Vilket som. Jag har svårt att se att en tidning som Video Ferox skulle kunna fungera idag, framtiden har slagit dank i nutiden och nostalgin har tappat i värde. Därför är den här boken viktig. För alla som ser David Hess som en av de främsta terroriserare. För alla som vill läsa om apor på film. För alla som högaktar ”Cannibal Holocaust” liksom ”Vampyros Lesbos”. För alla som älskar film helt enkelt.