Publicerad kl 00:00 den 6 Aug 2005

i kategorin

Krönika

av

Robert Larsson

rlarsson@cine.se


Alla har vi väl någon gång sett fram emot någonting lite extra. Vi har väntat och hoppats på någonting som kan tillgodose vårat begär av det vi vill ha. Vi bygger upp förväntningar, hoppas att det kommer vara någonting speciellt, fast vi vet att det i själva verket kanske inte är så bra som vi vill att det ska vara. Och PANG! När vi väl får det, så visar sig sanningen, våra innersta farhågor, fiasko och katastrof. Produkten är inte värd att lägga någon som helst energi på och alla förhoppningar grusas ytterligare en gång, samtidigt som vi börjar hoppas på nästa chans.

Fallet i fråga är gällande adaptioner av tv-spel och dylika licenser. Alla är vi nog rörande överens om att filmerna som har baserats på ett spel inte har övertygat. Milt sagt. Ska vi vara riktigt hårda så kan man säga att dessa filmer rent ut sagt har varit ren dynga. Eftersom filmerna har varit så pass dåliga så börjar allt fler vara av åsikten att det inte går att göra
film av spel. I vissa fall håller jag med, i vissa fall inte. Vissa genrer inom spel såsom beat em up och shoot em up är förstås menlösa att försöka göra film av. Det är som att försöka göra film av Tetris. När filmmakarna försökte sig på filmversioner av Street Fighter och Mortal Kombat, tror jag att de redan visste slutresultatet. Filmerna är ren och skär katastrof, men namnen är populära och folk känner igen karaktärerna, då säljer det. Filmerna i sig gjorde inget annat än att förstöra varumärket och det verkar nästan vara det som är meningen. Filmbolagen ger uppdraget till en ytterst medioker regissör som förmodligen inte ens har spelat spelen och tror att de ska ro det i land. Jag tänker främst på två av de värsta filmmakarna på senare tid. Paul WS Anderson och tysken Uwe Boll. Den senare jämförs just nu med Ed Wood, världens genom tiderna sämste regissör. Men där Ed Wood hade en passion men inte tillräckligt med talang och kunskap saknar Uwe Boll allt som förknippas med filmskapande.

Paul WS Anderson fick uppdraget att regissera det enormt populära spelet Resident Evil. Först var det tänkt att zombiens fader, George A Romero skulle regissera. Romero fick sparken för att han vill ändra på zombierna och göra det hela en aningen humoristiskt. Anderson tillträdde och ändrade allt. Ingenting i filmen hade med spelet att göra utom namnet, lite varelser och Umbrella Corporation, det onda företaget. Det var alltså med stor besvikelse jag iakttog den medelmåttiga skapelsen. Folk som tidigare hade sagt att spel inte borde bli film fick nu verkligen vatten på sin kvarn för Resident Evil hade verkligen gått att göra till en seriös film.

Med ett upputsat manus byggt på Resident Evils grunder och de färgstarka karaktärerna och varelser som inhyser herrgården hade det alla förutsättningar att bli en zombiefilm utöver det vanliga. Anderson fick mycket serverat men förkastade allt som gjorde serien populär. En uppföljare kom och den flörtade tillräckligt mycket med Resident Evil för att vara någorlunda sevärd. Bra mycket bättre än ettan, men fortfarande för töntig, dåligt regisserad och med en värdelös Milla Jovovich i huvudrollen. Varumärket blev misshandlat ännu en gång. ”Resident Evil” blev dock populär lustigt nog och nu blev det dags att ta itu med annat projekt, nämligen ”Alien vs Predator”. Det hade ryktats om filmen i flera år och ett spel och en serie hade blivit av men ingen film. När filmen senare blev offentliggjord och jag fick veta att Anderson höll i spakarna så sänktes förväntningarna. Men att Fox lät mannen hålla i en så efterlängtad franchise är en gåta större än livet själv. Om han inte hade fått tillräckligt mycket serverat i Resident Evil så hade han defintivt fått det här. Detta hade kunnat bli tidernas sammandrabbning och en stenhård actionfilm men istället blev det ytterligare ett magplask och den här gången finns det ingen ursäkt. ”Alien” och ”Predator”-filmerna har ofantligt många fans världen över och den här talanglöse nollan levererar tråkiga strider blandat
med filmhistoriens alla klichéer, till karaktärer inslaget i en barnvänlig ton som till och med min sexårige systerson hade kunnat se.
Samtidigt ekar Orvar Säfströms ord genom mina öron varje gång jag tänker på ”Alien vs Predator”. ”Det här är en spottloska på alla dom fansen som väntat på filmen.”

Uwe Boll är den ene ur den duon jag presenterat som just nu omvandlar spel till hemska filmer utan någon större hänsyn till alla dom fans jorden runt som snällt går och väntar på en bra film baserad på spel. Boll har köpt rättigheterna till ett flertal spel däribland Bloodrayne och FarCry. Alla som någon gång sett ”House of the Dead”, den absolut sämsta filmen som gjorts enligt mig, vet att det inte finns någon framtid för spelen jag nyss nämnde. Han har även gjort ”Alone in the Dark”, byggt på ett spel med hyfsade förutsättningar att bli film. Enligt rapporterna ska den vara ännu sämre än ”House of the Dead”.
Med den vetskapen så inser jag att så länge Paul WS Anderson och Uwe Boll står bakom spakarna så vet jag att jag aldrig kommer få se en bra film baserad på ett spel. De kommer bara att fortsätta förstöra, besudla och misshandla fler välkända varumärken på fansens bekostnad. Samtidigt så väntar jag på nästa film med nya förhoppningar. Någon gång så kanske någon regissör får för sig att göra ett bra spel rättvisa på vita duken. Det går om man bara vill.