Publicerad kl 00:00 den 25 Okt 2007

i kategorin

Krönika

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Jag inbillar mig att animerade film, i högre grad än spelfilmen, blir svårare att ta till sig desto äldre den blir. Den animerade filmen har ständigt drivits framåt av en lust att överträffa sin historia tekniskt, medan spelfilmen ofta gjort det motsatta. Det gör den tekniska nivån till en naturlig kvalitetsmärkning, och när tekniken är sjuttio år gammal borde det vara svårt att uppskatta den.
Norman McLaren är en av de äldsta och mest betydande animatörerna i den kanadensiska filmhistorian. Hans tidigaste animationer är daterade så långt tillbaka som under trettiotalet, men det är egentligen först när den skotskfödda filmskaparen flyttar till Kanada och börjar göra film vid National Film Board i början på fyrtiotalet som han visar verkliga kvaliteter.

Det är alltid intressant att studera pionjärer, och deras sätt att arbeta med tekniker som ännu inte är uppfunna. Norman McLaren gör sina första filmer, i brist på pengar, teknik och andra alternativ, genom att måla direkt på filmen. Tekniken används mycket snyggt i bland annat ”Begone Dull Care” som sprudlar av abstrakta färger, mönster och former, eller i ”Blinkity Blank” som några år senare visar mer konkreta figurer som genom stroboskopliknande effekter genomgår olika metamorfoser. Visuellt är filmerna visserligen njutbara, tekniskt är de givetvis föråldrade men vad man fortfarande kan imponeras av är hur bilderna löper tillsammans med musiken. ”Begone Dull Care” är ett rent mästerverk när man granskar hur bilderna interagerar med jazzen som Oscar Peterson Trio spelar.  I stort sett hela Norman McLarens filmografi saknar narrativ, och det är bara vid ett fåtal ställen i hans karriär som han faktiskt väljer att berätta historier genom sina filmer. Detta gör han emellertid i stop-motion-filmen Neighbours från 1952. Filmen om två grannar som inte kan komma överens om på vems sida om tomtgränsen en blomma står blir en humoristisk allegori om krigets meningslöshet. Filmen är dock mest kul som kuriosa och antydan om Norman McLarens förmåga att variera sig, den bekräftar emellertid att han är som bäst desto abstraktare hans filmer blir.

När Uppsala internationella kortfilmsfestival sätter ihop ett retrospektiv över Norman McLarens karriär är deras urval så mångfacetterat som det över huvud taget är möjligt med de givna tidsramarna. Personligen hade jag kanske hellre sett att en personlig favorit som ”Boogie Doodle” fått utrymmet som ganska intetsägande”Synchromy” nu tar i anspråk, men det är ändå kul att se ett namn som Norman McLaren visas på biograf i Sverige.