I Sverige finns det flera journalister som beskriver den fransk/tyska tv-kanalen Arté som “världens bästa tv-kanal”, detta utan att överhuvudtaget ha sett ett enda program.
Den 26 mars 1988 satte sig för första gången gruppen för en “fransk tysk kulturell tv-kanal” ner i Tyskland för att påbörja arbetet med tv-kanalen. Uppdragsgivare: Frankrike och Tysklands då 11 regionala regeringar. Några månader senare, den 4 november, var arbetet klart – kanalens innehåll utformat – och namnet valt. Slutligen, och sista etappen i arbetet, den andra oktober 1990 sätts de sista signaturerna på kontrakten. Arté (Association relative aux télévisions européennes)
De första programmen sändes simultant den 30 maj 1992, via satellit i både Frankrike och Tyskland, och redan samma år blev en frekvens i det analoga tv-nätet ledigt, och från och med september 92 har Arté funnits tillgängligt varje dag mellan 19 och 01, vilket några år därpå utökades från 19 till 03.
Men var är då Arté? Och vad gör kanalen? Regeringarna kom överrens om att Europa saknade en kulturellt stimulerade tv-kanal. Man skapade Arté, som hela tiden skulle sträva att vara tillgängligt för så många som möjligt. Huvudkontoret lades strategiskt i Strasbourg, vid den fransk-tyska gränsen, och det är därifrån sändningarna går ut. Målet från början har varit att producera, samt köpa in kvalitativ och intellektuella program om världens konst och kultur. Och smidigt nog finns alla program i två språk, både tyska och franska – även om bilderna sänds ut i båda länderna vid exakt samma tidpunkt.
Från en utomståendes synvinkel kan Arté beskrivas som en elitistisk tv-kanal för de välutbildade och de intellektuella. Diskussionsprogrammen och dokumentärerna kryllar av smarta referenser som bara de mest inbitna kan förstå. Och även om Tyskland rent officiellt är med i leken lika mycket som fransmännen är så inte fallet i praktiken. Tittarna är överlägset fler i Frankrike, och över åren har det blivit så att det främst är fransmän som producerar kanalens program och även är fransmän som väljer vilka program som ska köpas in.
Så, varför tycker då de svenska journalisterna och kulturvetarna att Arté är så fantastiskt, trots att de varken förstår franska, eller har sett något program? Det är egentligen inte så svårt att förstå. I Sverige finns strävan efter att vara kulturellt korrekt och elitistisk, men trots detta få forum att stoltsera med sin kunskap, och än färre att få mer kunskap. Arté är deras våta dröm. Långa dokumentärer om en okänd independtfilmare, en fattig konstnär eller rätt och slätt två timmar ballett – på bästa sändningstid.
Arté är en pretentiös tv-kanal som går mot strömmen och etablissemanget. Regeringarna utropar fler kulturprogram som kan attrahera den stora massan. Men kanalens styrande skakar mest på huvudet och förklarar att det aldrig skulle fungera. Och rätt för de också tillslut. I Frankrike tittar fem procent att fransmännen med en tv-apparat på Arté regelbundet eller dagligen. En siffra som tyskarna inte är i närheten av med sina 0,8 %. Arté skulle inte fungera i Sverige. Inte för att det finns för få invånare, men för att svenskar inte är tillräckligt intellektuella. Det finns en liten, stolt, klick. Men den räcker inte för att driva en tv-kanal på en huvudfrekvens, utan reklam. Svt försöker redan att distribuera kultur och samhällsprogram, vilket inte går speciellt bra med tanke på att det nu kommer rapporter om att kanalen köper in mer kommersiella program – för att tittarna sviker.
Artés temakvällar är smått fantastiska. För några dagar sedan hade man choklad som tema. Man inledde med några dokumentärer om choklad och avslutade med att visa « Kalle och Chokladfabriken », originalet med Gene Wilder. Kanske inte låter så märkligt? Men när allting avslutas med en två timmar lång debatt, som tar avstamp i choklad och mynnar ut i alla hända kulturella diskussioner – då är det annorlunda. Må hända att just chokladtemat är ett dåligt exempel – nationer, samhällsaktualiteter, personer eller evenemang brukar ofta stå som grund för valen av teman. För några år sedan hade man exempelvis en temakväll om samerna, men också om Ingmar Bergman och svensk design. Temakvällarna kan också handla om svidande avslöjanden efter långa granskningar. Men, viktigast är ändå all den kvalitetsfilm man pumpar ut, och som ändå tv-kanal i det öppna frekvensnätet – med undertexter – och inte dubbat på franska.
Artes nischade satsning har inneburit att kanalen är en av få aktörer med möjlighet att påverka den internationella filmpolitiken, deras kraftfulla satsningar på både fiktion och dokumentärfilm får Sveriges resurser att likna nålpengar. Och i norden skulle man må bra av ett samarbete, likt det tysk-franska, för att starta någonting liknande. Skulle Nordsatsamarbetet, trots sin ursprungligen milt sagt torftiga idé om innehåll, ha kunnat utvecklas till ett nordiskt Arte i fråga om kvalitet? Tja, kanske, om bara nejsägarna hade varit mer alerta och sett möjligheter i stället för faror. Helt säkert är i alla fall att ett nordiskt Arte skulle ha motiverat sin plats i dagens tv-utbud.
« Världens bästa tv-kanal » är inget påstående taget ur luften. Jag skulle vilja påstå är snäppet vassare på grund av sina serier. Men egentligen går det inte att jämföra. Skulle Arté börja producera serier skulle HBO möjligen kunna vrida sig av avundsjuka. I Europa är Arté i alla fall i särklass, det borde vi vara avundsjuka över.