Publicerad kl 00:00 den 27 Jun 2005

i kategorin

Krönika

av

Fredrik Hansson

fhansson@cine.se


Det karga landskapet sträckte sig mil i var riktning. Ett ödesmättat oväder drog fram över den lilla byn. Befolkningen, som fortfarande levde på 1800-talet, rusade in i sina små slitna stugor för att undkomma regnet. Där satt de och kurade ihop sig och värmde varandra. Man spelade kort, lekte lekar och tramsade runt precis som man gjorde på 1800-talet. Alla utom en.
Jag antar att jag inte är den enda som växt upp på landet. Nu var det väl inte riktigt så illa som jag beskrev det ovan. Jag skulle aldrig vilja byta min uppväxt mot någon annans men som filmentusiast fanns det en hel del mer att önska. Jag har alltid varit fascinerad av film och har oftast varit personen med den konstiga filmsmaken i umgängeskretsen. Men det har varit en hård kamp. För det första hade jag en och en halv mil till närmaste konsum som också var det enda stället inom en 3 mils radie där jag kunde hyra film. Nu snackar vi inte världens mest välsorterade lilla konsumbutik men om man nu var tvungen att hyra något så fanns de en och annan nyhet att plocka ur den minimalistiska hyllan. För det andra så hade jag sex mil till närmaste bio och lika långt tillbaka. Dessutom var man tvungen att ta sig de sju kilometrarna ut till stora vägen där bussen gick. Ni kan ju tänka er att det inte blev allt för ofta man besökte biograferna och när det väl var dags blev det förstås en mainstreamfilm som alla andra i gänget ville se. Visst lyckades man hitta en och annan guldklimp men inte alltför ofta tyvärr. Jag behöver kanske inte tillägga att vi bara hade ettan, tvåan och fyran på tv:n.

Hur överlever man då en sådan här situation? Mina livlinor som liten var Indiana Jonesfilmerna som jag kunde se hur många gånger som helst och aldrig sluta tycka om. Harrison Ford var min hjälte och idol. Star wars fanns också i mina föräldrars inspelade samling och som en liten anekdot kan jag tillägga att ingen av banden funkar längre eftersom de är kraftigt sönderspelade. Men i längden håller det inte att se om samma film gång på gång. När jag fick en video i födelsedagspresent var jag runt fjorton och påbörjade därefter mitt videoimperium. Jag spelade in allt mellan himmel och jord och band gick åt som chokladmjölk i en åttaårings våld. Det steg nästan till en besatthet och ju mer jag spelade in desto svårare var det att hålla reda på allt. Jag är en person som vill ha järnkoll på mina saker så jag började formulera en filmlista som skulle täcka in allt som familjen ägde i filmväg. Jag kan säga att det tog timmar. Jag kollade upp genre, skådespelare, regissör, satte betyg, sammanställde och hittade på koder för var man kunde hitta de olika filmerna i huset. Ganska många ryckte på ögonbrynen åt mina enorma ansträngningar, andra bara skrattade. Men så kom dagen då man varken orkade fylla på listan eller spela in mer filmer. Det var också ungefär i samma vända som dvd:n gjorde sitt nedslag i mitt hus. Tyvärr växte inte samlingen speciellt snabbt eftersom min ekonomiska situation inte var av starkaste karaktär. Man gick och rotade i lådorna på ica och coop och lyckades ibland hitta någon kul dvd på hotprice. När jag tillslut fick sommarjobb kunde jag äntligen samla ihop tillräckligt med pengar för att börja handla dvd på allvar. Jag slutade visserligen inte med hotprice men började leta fram en del godbitar från internet. Dessutom gick jag med i en hyrfilmvianätetgrej som även det boostade mitt filmtittande.

Nu ett par år senare sitter jag i unionsstaden Kalmar och har nära till det mesta. Vi har biografer, videobutiker och hela köret. Till en början var det överväldigande och jag tror jag har kollat igenom utbudet på varenda butik och hyrt mängder av film. Idag är jag inte lika entusiastisk. Priserna är höga, affärerna har inte det jag vill ha och dessutom kommer inte speciellt många filmer till bion. Kalmar har inte heller lyckats stilla min hunger och nästa gång jag flyttar blir det förhoppningsvis till ett ställe där mina behov kan bli mötta.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det finns hopp för er därute som befinner er i samma situation. Självklart får man stå ut med att kompisarna i storstaden tycker det är konstigt att man inte sett den och den filmen, men kom ihåg att det inte är alla som bor med en videobutik runt hörnet.