Publicerad kl 00:00 den 8 Jan 2005

i kategorin

Krönika

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Charm och familjaritet är två nyckelord då det handlar om att välja restaurang. Antingen väljer du en stor kedja, servicen är godkänd, kyparna gör sitt jobb, men inte mer. Ditt andra alternativ är att välja familjariteten, risken att du blir serverad av en glad kypare som gärna berättar en historia en mångfaldigt större.

Klockan kvart i sju kliver jag in på Sandrew Metronomes kronjuvel ”Grand”. Atmosfären är avslappnad, ljuset är behagligt och på små matchande tv-skärmar spelas trailers upp. Jag går vant fram till disken och bemöts av ett varmt leende. Att kunnigheten på Grands personal är långt över snittet är ingen hemlighet. Min fråga kommer därför inte som någon större överraskning.
– Nå, vad kan ni erbjuda mig idag?
Jag får ett vänligt svar där man ger mig motiverade alternativ. Om du uppskattar komedier skall du utan tvekan se den, gör du det inte är just den mycket bättre. Här handlar det inte om att göra sig av med kunden så snabbt som möjligt. Varje kund är en ny möjlighet.

Dagen därpå kliver jag in i jättekomplexet Sergel. Denna gång är det Svensk Filmindustris kronjuvel jag besöker. Byggnaden är enorm, och givetvis inramad i glas. Vid kassorna får jag stå i kö. De fyra minuterna går långsamt, luften är dålig, och atmosfären är stressad. Väl framme vid kassan blir jag bemött av en kassörska som inte ens tittar mig i ögonen. Precis som hos Sandrew frågar jag vad man har att erbjuda. Svaret jag får är chockerande:
– Eh! Jag ser inte på så mycket film, eh jag jobbar bara här!
Den unga kvinnan är ovårdad och använder en osäker och frånvarande ton. Hennes attityd är skrämmande olik kassörskans jag mötte dagen innan. Här räknas inte kunderna på ena handen, med ett par miljoner besökare om året gör det ingen skillnad om man säljer en plats mer eller ej.

För att göra en genomgång av svenskbiofilms två största konkurrenter skall jag jämföra de bådas utbud, deras tillgänglighet samt hur man hanterar sitt varumärke.

Svensk Filmindustri, SF har utan tvekan Sveriges bredaste utbud. I dagsläget har man ett mycket starkt varumärke, och sedermera i särklass flest kunder.
I sin tur är Sandrews tablå desto glesare. Man erbjuder främst djupa och till synes svåra filmer. Amerikanska tonårskomedier existerar även här, dessa hör dock till minoriteten. SF har ett stort övertag på Sandrew då det gäller det ekonomiska. Man kan utan någon större konkurrens köpa upp de dyra filmerna. Detta leder till att man ofta kan köpa förväntade publiksuccéer.

Hos Sandrew får vi inte alltid se filmerna som drar mest publik. Det behöver dock inte betyda att vi går miste om bra filmer. Lost in Translation, 21 grams, Big Fish eller Kill Bill är filmer som inte passar in i SFs image. Sandrew var modiga då man tog riskerna och köpte dessa filmer. Visserligen var det bara Lost in Translation och Kill Bill som blev publiksuccéer, sett till kvalitén är jag osäker på om SF distribuerat fyra filmer av denna klass under det senaste året.
Trots att SF har ett stort utbud är det väldigt känns smalt. Jag ger därför poängen till Sandrew.

Pengar är viktigt, vad du än har som arbete eller sysselsättning. Utan pengar blir allting väldigt omständligt. Svensk Filmindustris ekonomi har gett dem möjligheten att öppna flera salonger på strategiska punkter. I Stockholm har man grävt ner sig på ett smart sätt. I centrala Stockholm har man en drös av biografer, som tillsammans ger besökaren uppemot 25-30 filmer att välja på. Även i Stockholms förorter är biograferna strategiskt utplacerade, i Kista, Råsunda och Heron City är utbudet nästan lika bra som i centrala Stockholm. Sandrews salonger är jämförelsevis i underlag. Man har endast sex stycken salonger i det inre Stockholm. Utanför stadskärnan är det tomt, inte ens med det starkaste förstoringsglaset lyckas jag identifiera några Sandrewbiografer.

Om vi bortser från ytligheten, att SF har fler salonger än Sandrew, blir många förvånade. När du besöker en SF-salong hör det inte till ovanligheterna att du hittar skräp i de till synes trånga salongerna. Tiden du tillbringar innan din film är viktig, har du inte orken att besöka de omgivande kvarteren är det inte mycket begärt att få en skön sittplats. På de flesta SF-biograferna finns det ett par bänkar, att se dessa är lediga hör till ovanligheterna.

Charm och familjaritet är två nyckelord då det handlar om att välja restaurang. Antingen väljer du en stor kedja, servicen är godkänd, kyparna gör sitt jobb, men inte mer.
Ditt andra alternativ är att välja familjariteten, risken att du blir serverad av en glad kypare som gärna berättar en historia en mångfaldigt större. Klockan kvart i sju kliver jag in på Sandrew Metronomes kronjuvel ”Grand”. Atmosfären är avslappnad, ljuset är behagligt och på små matchande tv-skärmar spelas trailers upp. Jag går vant fram till disken och bemöts av ett varmt leende. Att kunnigheten på Grands personal är långt över snittet är ingen hemlighet. Min fråga kommer därför inte som någon större överraskning.
– Nå, vad kan ni erbjuda mig idag?
Jag får ett vänligt svar där man ger mig motiverade alternativ. Om du uppskattar komedier skall du utan tvekan se den, gör du det inte är just den mycket bättre. Här handlar det inte om att göra sig av med kunden så snabbt som möjligt. Varje kund är en ny möjlighet.

Dagen därpå kliver jag in i jättekomplexet Sergel. Denna gång är det Svensk Filmindustris kronjuvel jag besöker. Byggnaden är enorm, och givetvis inramad i glas. Vid kassorna får jag stå i kö. De fyra minuterna går långsamt, luften är dålig, och atmosfären är stressad. Väl framme vid kassan blir jag bemött av en kassörska som inte ens tittar mig i ögonen. Precis som hos Sandrew frågar jag vad man har att erbjuda. Svaret jag får är chockerande:
– Eh! Jag ser inte på så mycket film, eh jag jobbar bara här!
Den unga kvinnan är ovårdad och använder en osäker och frånvarande ton. Hennes attityd är skrämmande olik kassörskans jag mötte dagen innan. Här räknas inte kunderna på ena handen, med ett par miljoner besökare om året gör det ingen skillnad om man säljer en plats mer eller ej.

För att göra en genomgång av svenskbiofilms två största konkurrenter skall jag jämföra de bådas utbud, deras tillgänglighet samt hur man hanterar sitt varumärke.

Svensk Filmindustri, SF har utan tvekan Sveriges bredaste utbud. I dagsläget har man ett mycket starkt varumärke, och sedermera i särklass flest kunder.
I sin tur är Sandrews tablå desto glesare. Man erbjuder främst djupa och till synes svåra filmer. Amerikanska tonårskomedier existerar även här, dessa hör dock till minoriteten. SF har ett stort övertag på Sandrew då det gäller det ekonomiska. Man kan utan någon större konkurrens köpa upp de dyra filmerna. Detta leder till att man ofta kan köpa förväntade publiksuccéer.

Hos Sandrew får vi inte alltid se filmerna som drar mest publik. Det behöver dock inte betyda att vi går miste om bra filmer. Lost in Translation, 21 grams, Big Fish eller Kill Bill är filmer som inte passar in i SFs image. Sandrew var modiga då man tog riskerna och köpte dessa filmer. Visserligen var det bara Lost in Translation och Kill Bill som blev publiksuccéer, sett till kvalitén är jag osäker på om SF distribuerat fyra filmer av denna klass under det senaste året.
Trots att SF har ett stort utbud är det väldigt känns smalt. Jag ger därför poängen till Sandrew.

Pengar är viktigt, vad du än har som arbete eller sysselsättning. Utan pengar blir allting väldigt omständligt. Svensk Filmindustris ekonomi har gett dem möjligheten att öppna flera salonger på strategiska punkter. I Stockholm har man grävt ner sig på ett smart sätt. I centrala Stockholm har man en drös av biografer, som tillsammans ger besökaren uppemot 25-30 filmer att välja på. Även i Stockholms förorter är biograferna strategiskt utplacerade, i Kista, Råsunda och Heron City är utbudet nästan lika bra som i centrala Stockholm. Sandrews salonger är jämförelsevis i underlag. Man har endast sex stycken salonger i det inre Stockholm. Utanför stadskärnan är det tomt, inte ens med det starkaste förstoringsglaset lyckas jag identifiera några Sandrewbiografer.

Om vi bortser från ytligheten, att SF har fler salonger än Sandrew, blir många förvånade. När du besöker en SF-salong hör det inte till ovanligheterna att du hittar skräp i de till synes trånga salongerna. Tiden du tillbringar innan din film är viktig, har du inte orken att besöka de omgivande kvarteren är det inte mycket begärt att få en skön sittplats. På de flesta SF-biograferna finns det ett par bänkar, att se dessa är lediga hör till ovanligheterna.