Publicerad kl 00:00 den 5 Jul 2010

i kategorin

Krönika, Tema

av

Martin Memet Könick

mmkonick@cine.se


Solsemester på Rhodos förknippas kanske främst med överbelamrade badstränder, blåbärsshotsdrickande ungdomar som fått i sig lite för mycket spetsad Ekströmssoppa och överåldrade grekiska strandraggarservitörer som står och skriker ”svenska flicka köttbulle” efter rödbrända turister som tycks oförmögna att lära sig att solkräm är en bra idé när man vistas i gassande sol med vinterblek hud. Detta är synd då ön i Medelhavet har så mycket mer att erbjuda, t.ex. den internationella filmfestivalen Ecofilms som i år firade tioårsjubileum.
När nattmörkret tillfälligt ersätter den stekheta solen visas filmer, bara några hundra meter från stranden, på öns vackra utomhusbiograf Rodon i Mandrakihamnen medan man på dagarna kan man fly solstrålarna på intilliggande inomhusbiografen som både är luftkonditionerad och gammeldags mysig med väggar fyllda av karikatyrer av forna tiders filmstjärnor.

Temat för festivalen är natur, miljö och levnadsvillkor på vår blåa planet. Programmet erbjuder filmer som särskådar civilisationens effekt på naturen i både mänskligt konstruerade metropoler och sköra ekosystem i mer orörda delar av världen. Utbudet lutar starkt åt det dokumentära hållet men några renodliga fiktioner går också att hitta i utbudet.

Filmer från runtom hela världen visas i fyra olika kategorier; tre tävlingsklasser med priser för bästa lång-, medellängds- och kortfilm samt en panoramakategori med filmer utom tävlan. Förutom jurypriserna delar också Rhodos lokala filmklubb ut pris för bästa lång- och medellängdsfilm. Till skillnad från det samtidigt pågående fotbolls-VM så var Sverige här med i tävlan, representerat av Fredrik Gerttens uppmärksammade men överskattade Bananas!* (2.5/5) som slogs om priset för bästa långfilm men fick se sig besegrad av Garbage Dreams (3.5/5) som fick jurypriset och Eyes wide open: Exploring today’s South America (3.5/5) som fick Rhodos filmklubbs pris.

Uruguayanska Eyes wide open: Exploring today’s South America analyserar den vänstervåg, med Hugo Chavez i spetsen, som svept över kontinenten de senaste åren. Filmens regissör, Gonzalo Arijòn, gör ingen hemlighet av att hans hjärta bankar åt vänster men lyckas ändå titta på fenomenet med en nyfiket undersökande blick som bildar både historisk och samtida förståelse av regionens problematik istället för att bara propagandistiskt proklamera att t.ex. Bolivias eller Ecuadors demokratiska revolutioner är felfria paradis på jorden.

Om Eyes wide open har ett makroperspektiv som tittar på ett omfattande geografiskt område så blir det desto intimare i Mai Iskanders Garbage Dreams som följer tre unga pojkar tillhörande underklassen Zabbaleen i världens största ”sopstad” i utkanten av Kairo. Vi får följa protagonisternas liv och drömmar under en längre tid när de tampas med jobb, familj och kärlek. Iskander har hittat tre verkligen engagerande huvudpersoner vilket får den positiva effekten att vi i publiken sympatiserar med personernas enskilda öden samtidigt som vi får en generell kunskap om de levnadsförhållande och den problematik som präglar Zabbaleenunderklassens ofta hårda vardag.

Andra filmer i långfilmsklassen som säkert kommer att hitta en större publik är holländska The Rainbow warriors of Waiheke island (3/5) om Greenpeacepionjärerna som bemannade den sprängattentatsutsatta båten The Rainbow warrior, argentinska The Peddler (3.5/5) om hobbyregissören Daniel Burmeister som åker från by till by och spelar in samma film för och med lokalbefolkningen i utbyte mot rum och kost under inspelningstiden samt schweiziska This moment is not the same (3/5) om ett experiment där ett substantiellt ekonomiskt arv används för att skapa ett kollektiv av inbjudna konstnärer från hela världen.

Priserna i medlängdskategorin gick till ryska Countryside 35×45 och serbiska Goodbye, how are you? (3.5/5) som med nattsvart galghumor satiriserar balkanregionens politiska då- och nutid med experimentlusta inspirerad av både Chris Marker och Jean-Luc Godard. Medellängdskategorin var festivalens starkaste gren med flera underhållande och tankeväckande filmer behandlande olika teman på visuellt intressanta sätt.

Den absolut roligaste av dem var israeliska The Worst company in the world (4/5) där regissören Regev Contes ger upp sitt attraktiva jobb i reklambranschen för att under ett år hjälpa sin fars ekonomiskt handikappade försäkringsföretag. Skratten som framkallas av företagets tre taffliga anställda (fadern, hans bästa kompis och bror) när de lojt ”leker” företag är många och dråpliga men Contes kärlek till sina subjekt gör att filmen kommunicerar en värme som gör att vi skrattar med, inte åt, huvudpersonerna. Vad som i andra händer lätt skulle ha kunnat bli förnedringsfilm blir här ett upplyftande porträtt av en familj i både med- och motgång.

Holländska The soul of appliances (3.5/5) tittar stillsamt stilsäkert på förhållandet mellan människan och våra apparater. Dammsugare, diskmaskiner och datorer iakttas i sin kommunikation med människor av en voyeurismisk kamera som kontemplerar mer än kritiserar och skapar bildpoesi av det allra vardagligaste. Fransk-Palestinska Videomappings: Aida Palestine (3.5/5) berättar om Israels inmurning av det palestinska folket med minimalistiskt effektiv estetik som visar protagonisternas realtidstecknande (vi ser först ett blankt papper som det sedan tecknas på med tusch från andra sidan så att det enda vi ser är ritandet och det ritade) samtidigt som vi hör dem återberätta sina öden.

Grekiska The Call of the mountain (3/5) är inte särskilt välregisserad men har en intressant historia att berätta; Yannis lämnar sitt liv med fru och barn i Aten för att återvända till barndomshemmet när hans bror, som under en längre tid tagit hand om familjens traditionella stenhus beläget i de avlägsna bergstrakterna på Kreta, blir mördad. En film om tradition och dess betydelse för folksjälen som drar nytta av Kretas vackra vita berg för att skapa fina bilder. Man önskar sig dock en djupare neddykning i den hämndkultur som fortfarande lever och frodas på Kreta, den anas som bakgrund till den initiala flytten men diskuteras inte tillräckligt för att tillfredställa. Vissa delar av dokumentären känns också ”spelade”, som att Yannis är lite väl medveten om att det spelas in en film om och med honom.

Kortfilmskategorin var festivalens svagaste gren med pris till danska Bringing life to space-One year locked in a container (3/5), en dokumentär som använder sig av både sovjetiskt och amerikanskt arkivmaterial för att berätta om ländernas kapplöpning att komma först ut i rymden och sätta en människa på månen. Filmen är intressant, med exemplarisk användning av svåråtkomligt arkivmaterial, men borde kanske inte ha fått priset för bästa kortfilm då den egentligen är en del av en dokumentärserie (i sammanlagt tre delar) producerad för dansk tv, vilket gör det tveksamt om den överhuvudtaget bör klassas som kortfilm.

Ett på förhand intressant stopp i kortfilmsprogrammet var Oscarsnominerade Kavi the movie (2.5/5), filmen var dock något av en besvikelse, trots sin intressanta berättelse om modernt slaveri, då den så uppenbart var en ”trailer” i kortfilmsformat konstruerad för att kunna sälja in Kavi the långfilm till potentiella finansiärer.

I brist på särskilt mycket att hänga i den där eviga julgranen så var ryska Old man Peter (3.5/5) festivalens starkaste kortfilm, en stilla, nästan ordlös, observation av en av den sibiriska taigans sista schamaner som både kritiserar globaliseringens effekter på urbefolkningar och ger oss ett visuellt poetiskt porträtt av ett utdöende levnadssätt. Argentianska Trinidad Lemos söta A Bicycle made of salt (3/5) om en pojkes dröm om at cykla förtjänar också en omnämning.

Med tanke på Greklands ekonomiska haveri och den seglivade finanskrisen så hade det inte varit konstigt om programmet varit tjockt med filmer om just dessa relevanta teman. Men även om detta var ämnen som diskuterades hett på både presskonferenser och i anslutning till filmvisningar så var det försvinnande få filmer som faktiskt behandlade problematiken, kanske kan det ha att göra med att många filmer i programmet startade sin produktion innan krisen slog igenom på allvar. Istället gjorde kärnvapen och kärnkraft en comeback och var, i tävlan med odling, de ämnen som var mest synliga i festivalens filmutbud. Franska Waste, the nuclear nightmare (3/5) och grekiska The Eglouvi plateau: Code ILL293 (3/5) var två intressanta titlar om dessa teman.

Jag har sparat min personliga favoritfilm under festivalen till sist, nämligen turkiska There (4/5). De unga regissörerna Hakki Kurtulus och Melik Saracoglus debutfilm om en splittrad familjs försök till återförening efter moderns självmord är självsäker och mer än lovande med sitt stilsäkra foto och kompromisslösa manus. Att de båda regissörerna kan sin filmhistoria märks, inspirationen från Ingmar Bergman är påtaglig i iscensättningen utan att kväva regissörerna som smart väver samman den med sitt eget lands specifika historia och samhällssituation, präglade av kontrasten mellan det traditionella och det progressiva samt det religiösa och det sekulära i ett samhälle där kunskapsklyftan mellan den utbildade eliten i städerna och den fattiga underklassen på landsbygden är enorm. Filmen analyserar fördelaktigt dessa faktorer, som lett till många familjers kortvariga eller långvariga uppbrott, genom att låta dem genomsyra protagonisternas relationer och kommunikation med både varandra och sin omgivning.

Ecofilms är inte världens mest kända festival, och drar inte heller till sig de mest prestigefyllda filmerna, men är ändå väl värd ett besök då den kombinerar ett intressant program med allt det där andra som Rhodos har att erbjuda. För vem vill inte ta en kort paus från de många filmvisningarna med ett dopp i Medelhavet, lite sol (efter applicering av solkräm), några smarriga grekiska maträtter (på restauranger utan sliskiga strandraggare) och kanske, men bara kanske, en sup av förorenad blåbärssoppa?