Publicerad kl 00:00 den 11 Sep 2009

i kategorin

Krönika

av

Conny Andersson

candersson@cine.se


Jag hade två kompisar som älskade Robotech, den amerikanskproducerade anime-serien från 1980-talet. Men, i mina ögon var det barnsligt krimskrams. Med en femårings sätt att se på saker fördömde jag japansk tecknad film utan att riktigt veta vad det var.
Med serien ”Silver Fang”, också från 80-talet, öppnades dock upp mina ögon. Det var kärlek vid första ögonkastet och att denna vackra skapelse härstammade från samma filmkultur var en omöjlighet i mina otränade filmögon. Om någon frågade mig huruvida jag gillade anime eller inte svarade jag oftast att jag tyckte det verkade löjligt och dåligt eftersom Robotech var det jag relaterade till.

Men under de kommande åren formade jag ett stort filmintresse och på den tecknade fronten svalde jag mycket Disneyfilmer och en hel del annat. Via olika sorters film och speltidningar kom jag i kontakt med animefilm men intresset för att börja konsumera det på allvar dröjde. Med Hayao Miyazakis ”Spirited Away”, som var den första animefilmen som fick riktig svensk biodistribution, började dock intresset så sakteliga att växa fram. Samtidigt fick jag bredband i min lägenhet och plötsligt fanns där förutsättningarna för att på allvar börja ta del av den enorma animevärld som fanns till förfogande. Eftersom många av mina ”vuxnare” år också gick åt att tvätta bort alla typer av fördomar och verkligen ge saker en chans innan jag skaffade mig en uppfattning om det kändes det som att det var dags att en gång för alla se om de animefilmer och –serier jag fördömt när jag var yngre. Jag upptäckte en kultur lika djup som innehållsrik med mängder av filmer och serier i alla möjliga genrer. Att barndomsfavoriten ”Silver Fang” släpptes i en oklippt DVD-box 2003 gjorde också att jag kunde uppleva det igen och sätta mig in i det lite bättre.

Studio Ghibli
Animekulturen skulle inte vara någonting i Sverige om det inte vore för Hayao Miyazaki och hans produktionsbolag Studio Ghibli. Med titlar som ”Prinsessan Mononoke”, ”Spirited Away”, ”Kikis expressbud”, ”Det levande slottet” och nu bioaktuella ”Ponyo på klippan vid havet” har Miyazaki på egen hand skapat en mainstreamkultur av något väldigt smalt. Vågen med ”Sailor Moon” och ”Pokémon”, visserligen mer barnanpassat, men ska ändå inte glömmas bort och är ändå en starkt bidragande orsak till att vi idag kan köpa animefilmer på DVD via de flesta nätbutiker.

Vägen mot förståelse
När jag införskaffade en regionsfri DVD-spelare blev det också lättare att ta del av det stora utbudet. Först handlade det mest om att söka rätt på serier/filmer i den stil jag gillade och en hel del fantasy införskaffades. Men först var det ett antal filmer som skulle upplevas. Studio Ghiblis alster var lättast att få tag i och jag försökte se dem i den ordning de producerats. Filmer som ”Nausicaä från vindarnas dal” och ”Min granne Totoro” sammanfattar båda ganska bra vissa grundpelare hos ett nybörjarfan. Och för många är det nog bara en ren ”vanesak” innan den japanska animationsformen blir lika naturlig som vilken spelfilm som helst.

Det är tråkigt att vi avfärdar kultur alldeles för enkelt på grund av fördomar eller att intrycken skiljer sig från sådant vi är vana vid. Ska man ge sig i kast med serier av det här slaget får man vara beredd på att de flesta går om 26 episoder eller så kan man söka upp de OAV (Original Video Animation) som finns och som oftast brukar bestå av ett färre antal avsnitt. Många serier har ofta en relaterad uppföljare eller efterföljare som antingen är en OAV eller så är det en OAV som har en serie som utspelar sig innan eller efter. En bra sida för att hålla koll på hur det ligger till är www.animenewsnetwork.com som har ett enormt lexikon med serier, filmer och OAV inlagda så att man inte missar vilken ordning man ska se det i. Är man intresserad av att läsa sin favoritserie eller film finns det i många fall också en manga, vilket alltså är en serie i serieboksform.

Anime är precis som vilken annan form av underhållning eller intresse givetvis präglad av fördomar. En vanlig är att anime till största delen består av hentai vilket är pornografisk anime. En annan stereotyp är de klassiskt skrikande storögda flickor som så oftast syns på planscher lite överallt. Eller varför inte att det är robotar, eller den form av barnunderhållning som exempelvis Pokémon jag nämnde tidigare, som är bulken i kulturen?

Men ger man sig i kast med serierna och filmerna inser man snabbt att det finns alltifrån serier om tennis och fotboll, eller serier om detektiver, framtid eller krig och allt däremellan. Att fördöma anime som någonting ensidigt är som att säga att all vanlig spelfilm är likadan eftersom det är riktiga människor som står framför kameran. De flesta animeserierna har enklare beskrivningar i vilken genre de tillhör och vet man med sig att man inte gillar en typ är det helt enkelt bara att ignorera den och söka rätt på den typ av äventyr, underhållning eller historia man nu vill uppleva.

Den enorma listan
På Anime News Network kan man lägga till intressanta titlar i en lista med filmer ochserier man vill se och i dagsläget sträcker sig min lista till ett antal hundra titlar. Jag vet att jag inte kommer se alla men jag försöker kryssa av de mest intressanta och eftersom jag har svårt att börja se en serie och avsluta den efter ett par avsnitt, även om den är dålig, är det ett hästjobb att välja ”rätt”. Oftast är det enklare att se ett par långfilmer eftersom det är ett sådant engagemang att ge sig i kast med en serie som man vet har över tjugo avsnitt. Men lika roligt är det givetvis när man hittat en riktigt bra serie. I dvd-samlingen finns förväntade guldkorn som ”Last Exile” och ”Full Metal Panic” för att nämna några; serier som jag tror jag kommer att tycka om men väntar med att se tills jag verkligen kan sträckköra dem. För det handlar verkligen om det; har man en förkärlek till robotar finns det mycket i den genren och är fantasyserier din stora grej är det bara söka upp de animefilmer med de inslagen.

Jag förstår att det är lätt att avfärda en kultur som bygger mycket på saker som just skapat fördomar. Men bakom stora ögon på skrikande japaner finns det serier som är precis lika fascinerande, spännande, sorgliga och fantastiska som vilka andra filmupplevelser som helst.