Publicerad kl 00:00 den 25 Sep 2005

i kategorin

Krönika

av

Mattias Petersson

mpetersson@cine.se


Filmkrönikan är ett klassiskt SVT-program. En institution. Därför känns det också både tragiskt och typiskt att se hur illa SVT behandlar varumärket Filmkrönikan. Något de gör även med andra klassiska program. SVT är också experter på att lägga ner program utan förvarning även om de går bra tittarmässigt. Ta exemplet Trafikmagasinet. Miljontals tittare och en riktig långkörare som lades ned när det gick som bäst. Vad var tecknen på att programmet var på väg ut? Ytligare reportage, lägre budget, ut med klassiska profiler och in med märkliga programledarval… Dra parallellen till Filmkrönikan och det är dags att börja oroa sig.
Historien om Filmkrönikan börjar så tidigt som 1956 vilket väl får anses vara svensk TV:s motsvarighet till Jura-perioden. I premiärprogrammet var ingen mindre än Arne Weise programledare även om detta bara varade i fyra program. Den som mer än någon annan personifierat Filmkrönikan genom åren är dock Nils-Petter Sundgren som ledde programmet i inte mindre än 28 år från och med 1963 till 1991. Efter Sundgren fick programmet sin första kvinnliga programledare i Ulrika Knutson. Några programledarbyten senare tog år 2000 parhästarna Sara Wennerblom (programledare) och Fredrik Sahlin (recensent) över programmet. 2003 lämnades rodret över till Orvar Säfström som så småningom också förde in Emma Gray i programmet. Nu 2005 är det en grupp med inte mindre än åtta recensenter som syns i programmet under tiden Orvar Säfström koncentrerar sig på rollen som programledare.

Låt oss summera lite. Det vi har är alltså nästan femtio års sammanhängande (undantaget perioden 1992-1994) svensk TV-historia. Hur något så klassiskt, och faktiskt populärt, kan behandlas så styvmoderligt av SVT är ett mysterium. Det som känns mest tragiskt är att det finns en avsevärd potential i själva konceptet med filmprogram, något till och med smala Canal+ insett. Om då Canal+ som är betal-TV med några hundra tusen potentiella tittare kan skaka fram ett filmprogram, och dessutom hyra in välkända profilen Hans Wiklund att leda det, borde väl SVT kunna komma med något betydligt hetare än nuvarande koncept. Trots allt har Filmkrönikan en mängd fördelar jämfört med övriga filmprogram i svensk TV:

– Befinner sig i en kanal som kan ses av 100% av TV-innehavarna i Sverige.
– Möjlighet att erbjuda starka profiler chansen att synas maximalt.
– Ett starkt och välkänt varumärke – ALLA känner till Filmkrönikan.
– SVT:s avsevärda resurser.
– Stor kompetens ”i huset”.

Så vem borde det vara som får de stora intervjuerna, är på plats på de stora premiärerna, gör de djupa reportagen? Den frågan borde egentligen inte vara särskilt svår att besvara. Filmkrönikan har potentialen, resurserna och tittarna att nå ut till fler än någon annan. Vad handlar filmproducenters liv om? Att synas! Inget annat media i Sverige ger samma potential att synas som SVT och succén borde vara garanterad…

Men låt oss då se på själva programmet. Vad bjuder egentligen SVT på när det vankas filmkrönika? En halvtimme i veckan med företrädesvis recensioner på schemat, dessutom med recensenter som är en blandning av avlagda ZTV-anställda och gamla återanvända profiler. Personer som (sanningen att säga) inte har många procent av sina föregångares tyngd. Dessutom ett program som knappast någonsin bemödar sig att gå på djupet eller spendera tid med att uppmärksamma mer udda filmupplevelser. Istället nöjer de sig med att riva av ett par recensioner som lika gärna kunde ha tryckts in i slutet på Kulturnyheterna. Känslan vi får är inte att det här skulle bero på de som faktiskt sitter i rutan eller jobbar bakom kameran på Filmkrönikan, snarare känns det som att den trögtänkta och slöa SVT-ledningen är att tacka för sakernas tillstånd. Eftersom vi på Ciné tycker det ligger i allas intresse att Sveriges public service-TV, tillika tittartätaste kanaler, har vettig filmrapportering kommer vi i största vänlighet med några konkreta förslag på hur programmet Filmkrönikan (och i ett vidare perspektiv hela filmrapporteringen i SVT) skulle kunna förbättras:

– Slopa recensioner i (som idag) flera program. Varför behövs recensioner i Gomorron Sverige, Kulturnyheterna, Go’Kväll och Text-TV? Låt Filmkrönikan åtminstone bli solen de andra snurrar kring. Låt recensenterna från Filmkrönikan ge korta ytliga kommentarer till veckans filmer i de andra programmen samt på text-TV och hänvisa till Filmkrönikan för djupare recensioner!
– Utöka programmet till en timme. En halvtimme i veckan är på tok för lite. Svenska folket är filmintresserade, se bara på den blomstrande aktiviteten på Internet, så varför inte ta vara på det genom att ge programmet mer utrymme? Längre program ger möjlighet att…
– …höja ribban. Bara döda fiskar simmar med strömmen. Second best is the first loser. Om man inte tar täten kan man inte vinna! SVT har miljontals tittare! Utnyttja det till att fixa de mest prestigefyllda intervjuerna, de rejälaste reportagen, de intressantaste täckningarna av filmfestivaler och galor.
– Utnyttja resurserna som finns i företaget! Vad gör Fredrik Sahlin, i mina ögon Sveriges ypperligaste filmrecensent, undanstoppad fem minuter i veckan i Kulturnyheterna? Hädelse och dessutom ett resursslöseri som bara skulle kunna inträffa där skattepengar är inblandade.
– Låt Filmkrönikan bli en del av SVT:s i övrigt stundtals ambitiösa filmutbud. Filmklubben är ett av de bästa intiativen i svensk TV på mycket länge, låt Filmkrönikan bli en del av detta. Recensioner, intervjuer, bakgrundsmaterial och återkopplingar till filmklubbens teman.

Istället för att fokuseras på kvalitetsinriktad filmrapportering, bredd såväl som spets, och recensioner som går på djupet känns det som att cheferna på SVT koncentrerar sig på vad de tror ”kidsen vill ha”. Självklart bygger det på en total missuppfattning från SVT-ledningens sida om vad deras kanaler egentligen är till för. Filmkrönikan är inte ett program för människor som vill höra allt om bara de senaste dussin-actionfilmerna från Hollywood och ska inte heller vara det. Filmkrönikan ska vara seriös och kunnig utan att vara pretentiös och ta sig tid att visa sådant som kommersiella kanaler sällan tar sig tid att visa (just eftersom DE är fokuserade på ”vad kidsen vill ha”). Det är dags för SVT att inse att de ändå aldrig kan hänga med Kanal5 när det gäller lättuggad underhållning och ytlig rapportering för de åldrar där moppeåkning är religion. SVT är stenålder och seriöst oavsett hur ofta de byter logga, så varför inte gilla läget? Det är ju precis då SVT har chansen att visa sin klass, kunskaperna som sitter ”i väggarna” och sin gedigna erfarenhet. Och framför allt besvara det övriga utbudets ytlighet med något för publiken med mer vuxna intressen. Seriöst är inte samma sak som tråkigt – de inser nog de flesta tittare även om SVT:s ledning inte verkar förstå det.