Publicerad kl 00:00 den 31 Jan 2006

i kategorin

Krönika

av

Mike Stranéus

mstraneus@cine.se


Det är ju bara en branschfest, som Tova Novotny så elegant uttryckte det. Tova, du har väl helt rätt. Guldbaggegalan är ett ryggdunkarspektakel som hyllar den inhemska filmkonsten under det gångna året. Guldbaggen 2006 sändes från ett dimmigt, snöklätt Göteborg med en cool och rolig Lena Endre som programledare.
Galor blir aldrig som man tänkt sig från början. Oavsett hur öppet sinne jag än vill ha, så har jag bestämt mig för vilka vinnare jag vill se ta emot guldbaggen. Samma gäller för mina kollegor: det suckas, skrattas och diskuteras vilt i pressrummet som är förlagt till lilla scenen. Jag skall vara helt ärlig. ”Zozo” borde ha tagit hem mer än bara en bagge för fotot. Adam Nordén tilldelades förvisso en guldbagge för bästa prestation för sitt arbete med musik och känsla i ”Zozo”, men det känns ändå fjuttigt.

”Ninas Resa” tilldelades en guldbagge får årets bästa film. Var det årets bästa film? Nja. Lena Einhorns guldbagge för manuset är i alla fall odiskutabel, men årets bästa film känns mer tveksamt. Det är förvisso tjusningen med prisutdelningar – att tolka olika åsikter från olika människor.

När det var dags att dela ut det nyinstiftade priset Gullspira – för enastående insatser inom svensk barnfilm – sneglar jag ner i mitt anteckningsblock. Där står namnet Per Åhlin, med ett stort frågetecken. Aningarna fanns, och visst skulle det bli så. Priset gick till rätt person, och delades ut av två gamla herrar som spelade varsin roll i filmen: ”Barnen Från Frostmofjället”, där även prisets namn Gullspira är tagit ifrån.

Maria Lundqvist, denna underbara kvinna, förtjänade sin guldbagge, precis som jag skev in min recension av filmen ”Bästa av mödrar”, ”Lundqvist är en given kandidat för en guldbaggenominering, allt annat vore en skam.” Visst var hon värd priset. Hennes porträtt av modern Signe är helt fenomenalt, precis som hennes tacktal, som kändes ärligt och oplanerat till skillnad från de andras tafatta försök att spela oberörda. Maria Lundqvist var glad, stolt, och en värdig vinnare på alla plan.

Varför fick inte Börje Ahlqvist en guldbagge för ”Percy, Buffalo Bill och jag”? En pratglad person som jag inte nämner vid namn sa följande: ”Ja, men du måste förstå att man måste plocka fram den nya generationen”. Jag svarar då att jag undrar om det skall gälla även om prestationerna inte är på samma nivå. ”Inget är rättvisst i livet”, säger denne person och rycker lite nonchalant på axlarna. Nåväl. Börje, du är min vinnare i alla fall.

Nadine Persson, belönad med en guldbagge för bästa dokumentärfilm. Kände du vid någon punkt under resans gång att – vad har jag gett mig in på?
– Det kan jag känna nu i efterhand eftersom det har begränsat mina möjligheter att återvända till Iran. När jag gjorde filmen så tänkte jag inte så mycket på mig själv, jag tänkte aldrig hur det skulle drabba mig. Så ibland ångrar jag att jag gjorde det, sett ur mitt liv. Är det någon som tänker på mig? undrar Nadine med ett litet skratt.

Om du sätter din uppoffring i proportion till vad du fick visa, så måste du väl känna dig nöjd med resultatet?
– Jag är nöjd, men hade filmen inte fått uppmärksamhet, hade jag däremot ångrat mig. Men filmen har blivit uppmärksammad i fler länder än bara Sverige och i och med att filmen får uppmärksamhet blir även kvinnoförtrycket uppmärksammat och det väger mycket mer än mitt privatliv.

Per Åhlin, belönad med det nyinstiftade priset Gullspira för enastående insatser inom svensk barnfilm. Var det på tiden att Svenska filminstitutet uppmärksammade barnfilmen med ett eget pris?
– Jag har ju fått två guldbaggar för två tidigare filmer, så jag skall väl inte klaga, men däremot har man snackat om länge att barn och ungdomsfilm skall prioriteras, vilket man inte gjort allvar av än, och därför tror jag att detta priset kanske kan starta någonting. Animationsfilm, vad tycker du om den japanska vågen av filmer från bland annat Studio Ghibli som dykt upp på senare år i Sverige?
– En del är fantastiska, en del andra är inte så märkvärdiga som man vill få dem att framstå som. Det intressanta i sammanhanget är dock att man upptäcker att det finns en vuxen publik för animation. Det är det viktigare – eftersom det är något jag alltid hävdat. Och jag vill även påstå att inget är gjort inom animation. Det är det som driver mig fortfarande, att det finns så mycket ogjort. Pröva nya uttryckssätt och även att få manuskript skrivna direkt för animation.

Du nämner banbrytande, om vi tittar på din film ”Dunderklumpen”, skulle du beskriva den som banbrytande?
– Ja, det var den ju då, vi visste nog inte hur banbrytande den var vill jag påstå. Det var unikt överhuvudtaget att man gjorde animerad långfilm på den tiden. Ännu konstigare var det när vi gjorde filmen I Huvudet på En Gammal Gubbe, 1967-68, och då var det egentligen bara Disney, några engelsmän och Beatlesfilmen: Yellow Submarine som var på gång med sådana projekt.

På vägen ut från Operan ser jag en besviken Josef Fares stå och prata med en tjej från en av landets större dagstidningar. Josef är cool kille och ger mig chansen att ställa mina frågor trots att han hela tiden är på väg.

Tror du att filmen var för internationell för att tilltala juryn?
– Ingen aning, helt omöjligt att spekulera i vad juryn tänker. Äh, jag tror de valde bästa film bara, säger han och sänker på huvudet lite.

Hollywood, vad händer med allt snack omkring det?
– Nja, jag skall göra minst två filmer till innan jag drar dit.

Jag klappar broderligt Josef på axeln och säger; ”du kommer igen nästa år”, varpå han lyser upp, klappar tillbaka och säger; ”det vet du mannen, tack”, innan han försvinner med sin pappa och en vän i en grön Audi parkerad utan för Operan. Ja du, Josef, det vet jag, vi syns nästa år mannen.

I överlag var årets Guldbaggegala lite tunn och rullade mest på rutin, men innehöll vissa stunder av skratt tack vare Alexander Karim, Maria Lundqvist och den genialiske Carl-Einar Häckner. Efter galans slut slussades alla till nattklubben Trädgår’n för att festa vidare. Och fest blev det, Trädgår’n var fylld till bristningsgränsen av glada herrar i frack och eleganta damer i glittrande aftonklänningskreationer. Undertecknad lyckades diskutera filmen Adams Äpplen med en av huvudrollsinnehavarna, nämligen Danmarks stolthet: Mads Mikkelsen. En glad man som artigt skrev autografer och poserade vant för kamerablixtarna under samtalet över en cigarett i minusgraderna. Ölen, vinet och drinkarna fortsatte att flöda långt in på morgonkvisten och en efter en började branschens kända och mindre kända ansikten sakta dra sig hemåt till sina hotell. Det var ju trots allt bara en branschfest.