Publicerad kl 00:00 den 26 Jan 2010

i kategorin

Krönika

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Inför varje filmgala tänker jag att jag ska se alla de nominerade filmerna före galakvällen. Kvällen innan årets Guldbaggegalan ser jag varken ”I taket lyser stjärnorna” eller ”I skuggan av värmen”. Jag ser ”Man tänker sitt”, två gånger, och bestämmer mig för att inte ens gå dit.
Föreningen för inbördes beundran samlades på Cirkus i Stockholm för att klappa varandra på ryggen och konstatera att svensk film drar folk till bio igen. Det kan dock vara på sin plats att ställa sig frågan vilken funktion Guldbaggegalan har när ”Män som hatar kvinnor”, ”Prinsessa” och ”I taket lyser stjärnorna” är nominerade för bästa film.

Resultatet av årets guldbaggegala är bara en repris av den ångest och det äckel som infunnit sig flera år i rad efter att Jesper Ganslandt och Ruben Östlund lämnat festen utan pris. De svenska filmer som verkligen utmärkt sig som filmer under det förra året, ”Flickan”, ”Apan” och ”Man tänker sitt”, uppmärksammades med ett fåtal eller inga nomineringar alls. Under kvällen var det bara ”Flickan” som belönades i den förbisedda kategorin ”Bästa foto” där den konkurrerade med ”Män som hatar kvinnor” och den efterföljande tv-filmen. Precis som om Fredrik Wenzels foto i ”Apan” och ”Man tänker sitt”, med verkligt konstnärlig ambition, över huvud taget inte existerade.

”Apan” hade nominerats i en kategori, verkligt välförtjänt för Olle Sarri som antagligen gjorde sitt livs roll, en gestaltning med så mycket djup och känsla att man i biofåtöljen inte kan undgå att drabbas av samma smärtor som hans rollkaraktär. Claes Ljungmarks insats är inte otillräcklig för att belönas med en guldbagge, men hans roll har inte ens ambitionen att spela i samma salong som Olle Sarris Krister.  När Svenska filminstitutets vd Cissi Elwin Frenkel instiftade Biopublikens pris för fyra år sedan var det för att ”bjuda in publiken till Guldbaggegalan”. Men det var likväl ett annat sätt att säga att den ”riktiga” biopubliken ändå inte bryr sig om Guldbaggevinnarna. Att filmer av Roy Andersson, Jan Troell och Björn Runge var filmelitens sätt att klappa sig själva på axeln och göra filmer den svenska biopubliken ändå inte förstod sig på.

Så när biopublikens pris slutligen delas ut, och priset går till samma film som vunnit ungefär alla andra kategorier, blir det uppenbart att guldbaggegalan i sin nuvarande form spelat ut sin roll. Om juryn väljer samma filmer som den stora måttligt kunniga och intresserade massan fyller den inte längre sin funktion som jury. Den fungerar som ett kommunalval.