Publicerad kl 00:00 den 17 Okt 2006

i kategorin

Krönika

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Fred var en bristvara när kejsaren Marcus Aurelius ledde romarriket. ”Gladiator” tar vid 180 e. Kr. då de romerska trupperna går mot sitt sista slag i ett tolvårigt krig mot de barbariska stammarna i Germanien. Därefter tog det slut. Både för krigen och Marcus Aurelius.
Marcus Aurelius är trött. Alldeles för trött för att leda riket. Kanske så trött att han kommer att dö. Den dagen han går bort vill han lämna ett organiserat rike, till en organiserad och respektfull man. Inte till hans son, som de flesta tror. Generalen Maximus, både respekterad och lojal, erbjuds att ta över riket. När sonen Commodus tar del av nyheten kväver han sin far, och beordrar sina soldater att mörda den tappre generalen och hans familj. I sista sekunden lyckas Maximus fly från sin avrättning, men istället kommer han hem och finner sin familj avrättad.

Ordet gladiator kommer från latinskans gladiatōrēs (svärdsman), som i sin tur kommer från gladius (svärd). Utrustade med svärd kämpar gladiatorer i par eller i grupp med sina liv som insatts. År 264 f. Kr. infördes det första gladiatorspelet med gladiatorer i form av krigsfångar, slavar eller personer som begått brott.

Historien skildras fram för allt ur Maximus perspektiv, och tar avstamp efter att han funnit sin familj avrättad. Han tas till fånga som slav och tvingas att kämpa för sitt liv som gladiator på Roms arenor. Men vi får även en inblick i hur Commodus pressat styrde riket, och hur hans syster Lucilla inte vet vilken sida hon står på. Det är intressant och givande att se historien ut flera perspektiv. Det gör filmen mer lärorik och nyanserad. Hade vi endast fått ta del av Maximus tankar hade det lätt kunnat bli alldeles för subjektivt.

”Gladiator” är inte en sann berättelse. Även om historien är baserad på en rad sanningsenliga händelser är det en fiktiv historia och helt och hållet skriven i ett kommersiellt syfte . Detta hindrar oss dock inte från att försöka se vad Ridley Scott och hans medarbetare lyckats och inte lyckats få autentiskt med verkligheten.

Ur ett historiskt perspektiv är det få detaljer som ”Gladiator” lyckats pricka in. Det är som man brukar säga: detaljerna som gör filmen. Men det finns naturligtvis undantag. Filmens regissör Ridley Scott har lyckats att skapa verklighetstrogna miljöer. Det är sällan man ser filmer som verkligen visar hur smutsigt det var i Rom. Russel Crowe och hans skådespelarkollegor lyckas också, på ett mycket bra sätt, förmedla vikten av att gladiatorerna jobbade som ett lag. Men också att de utöver kämpade för sina liv också kämpade för att vinna publiken. Detta faktum preciseras också i filmen då Maximus talar med Proximo och förklarar att han vet att han kommer att överleva för att han vet hur han skulle underhålla publiken.

För att dra paralleller till idag, så är det den amerikanska wrestlingscenen som närmast efterliknar gladiatorspelen. Då, som nu, handlar det primärt om att underhålla och sekundärt om att slåss. Vad skulle publiken med 150 dagar av underhållning per år, om de inte blev underhållna? En tråkig gladiator hade ingen någon nytta av. Men det är också lätt att jämföra upplägget på gladiatorspelen med dagens lagsporter. I filmen får vi se gladiatorerna sitta under arenans läktare och lyssna på deras ägare som håller tal. Det är precis som vilken fotbolls- eller hockeymatch som helst idag. Han peppar dem och vill se vinnare på arenan. Man kämpade som ett lag – precis som idag – och det fanns alltid en stjärna som lyste starkare än de andra – precis som idag. På så sätt är det imponerande hur lika gladiatorspelen var dagens idrottsverksamhet. Det tog lång tid, hundratals år, innan vi finner någon sport som överhuvudtaget kan efterlikna gladiatorspelen eller jämföras med fotbollen. De olympiska spelen, som inleddes 776 f.Kr, innehöll exempelvis inte några lagsporter.  Vad Ridley Scott också lyckas med är att förmedla stjärnglansen kring de duktiga gladiatorerna. Commodus syster Lucilla besöker i en scen Maximus i hans cell i närheten av Colosseum och förklarar korrekt att gifta kvinnor betalade mycket pengar för att spendera tid med de bästa och mest välvårdade gladiatorerna. En omtyckt gladiator var dåtidens stjärnor, som precis som idag kunde vara bortglömda lika fort som de blev kända. Att vara en stjärna var en färskvara de var tvungna att ta vara på.

Listan över sekvenser som filmskaparna misslyckats med är däremot längre. I öppningsscenen menar Quintus, en romersk general, att “Rom skapades som en republik” – vilket det råder delade meningar om. En del menar att det riktiga Rom formades först 509 f. Kr., när rommarna drev ut etruskerna och skapade republiken Rom. Andra hävdar dock att det var bröderna Romulus (771 – 717 f. Kr) och Remus (771 – 753 f. Kr) som låg bakom Rom. Namnet Rom kommer just från Romulus, som härskade i staden under 38 år innan han försvann under en storm.

Att Romulus skapade Rom och att Rom skapades som en republik är båda rätt – beroende på hur man ser på det. Vad som hände sedan Romolus avled är oklart och dokumentationen varierar, men man påstår att åtminstone sju kungar härskade över Rom innan staden blev en republik (509 – 44 eller 27 f.Kr). De sju kungarna följdes av kejsardömets Rom och man skulle kunna kalla det en nystart för staden som kom att styras och utformas under andra förutsättningar. Det är just den tiden som filmen behandlar. Med andra ord, att påstå att staden Rom skapades som en republik är fel.

“Gladiator” innehåller flera huvudteman, bland annat vikten av familj, efterlivet, patriotism och till viss del genusperspektivet. Det står klart redan från början att familjevärden stått still i all oändlighet. För Maximus var familjen det viktigaste och även om han inte träffat dem på väldigt lång tid, tänker han på dem varje dag – precis som min egen far när han reser runt halva jordklotet i affärer.

Det är intressant hur genusperspektivet tas upp. Det tar femton minuter innan den första kvinnan syns i bild. Vilket senare visar sig vara den enda kvinnan som syns (utöver Maximus fru i ett par sekunder). Och även om den ideala romerska kvinnan var pliktskyldig, älskvärd, förnäm och stark – ansåg man inte hade hon skulle sköta sina egna angelägenheter. Men kvinnor fanns, och vad de gjorde går helt och hållet förbi i ”Gladiator”. I tv-serien ”Rome” får vi se flera inblickar i kvinnors liv. Både hos de förmögna och mindre förmögna. Helhetsintrycket av att kvinnorna glöms bort är synd. Kvinnornas roll förändrades under romartiden, de fick mer inflytande, och även om det var relativt ovanligt fanns det kvinnor som drev allt från små affärer till stora varv. Men, om man ser det från ett annat perspektiv gör Ridley Scott inte annat än rätt att distansera kvinnorna. Han visar hur liten makt kvinnorna egentligen hade i samhället. Och när man halvvägs in i filmen tänker var är kvinnorna, har Scott fått oss dit han velat.

– Vad vi gör i livet, ger eko ända in i evighet, säger Maximus patriotiskt – och kriget bryter loss. ”Gladiator” kommer också att eka i all evighet, även om den inte är tillräckligt nyanserad för att skildra den historiska epos som romartiden var.