Publicerad kl 00:00 den 23 Feb 2009

i kategorin

Krönika

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Ny scen, nytt upplägg och ny värd. Det var mycket nytt när galasäsongens summerades med Oscarsgalan natten till måndag. Men producenternas strävan efter ett glammigare event fick motsatt effekt.
Och det största problemet var Hugh Jackman; säkert en hyvens kille, men ingen komiker eller en någon vidare underhållare. Jag antar att jag inte var den ende som började ryka till av genans när Hugh Jackman började sjunga sin hyllning till filmåret som gått. Och det blev bara jobbigare ju längre minuterna tickade iväg och Jackman började dansa.

Skillnaden mellan en komiker och en skådespelare är att den förstnämnda hela tiden kan plocka upp små subtila detaljer från galan som han eller hon kan referera vid senare tillfällen. Det skapar en spontanitet som var bortblåst med Jackans gråa presentation. Titta tillbaka på David Lettermans monolog från 1995; där var ingenting tabu och alla stod i skottluggen. Jon Stewarts var inte sämre han, både 2006 och i fjol kunde han inte låta bli att, flera gånger om, driva med Angelina Jolie. Det är så det ska det se ut; riktiga komiker som kör sin grej, driver med folk i salongen och hela tiden är på gränsen till att gå över gränsen.

Men i komikens frånvaro var det dans som stod på schemat; inte ett dansnummer, men två. Det första, hyllningen till filmåret, var ett tråkigt försök att replikera Billy Crystals traditionsenliga öppningsrutiner. Hela numret kändes billigt och slarvigt producerat överhuvudtaget. Det andra numret hyllade musikaler med Jackmans sjungandes tillsammans med Beyoncé, vilket var lika malplacé som det första. Dansummer, löjliga sånger med australiensisk hunk – på Oscarsgalan? Nej tack.

Och sedan började prisutdelningen. Den har sett likadan ut så länge jag levt och de traditionsenliga filmklippen har varit ett utmärkt sätt för att visa den nominerades talang. Det har egentligen inte funnits någon anledning att ändra upplägget. Men, 2009 är som beviserligen förnyelsens år. I skådespelarkategorierna hade filmklippen ersatts av att tidigare vinnare, helt utan förhållanden till de nominerade, läser upp en lång hyllning till varför just de är så fantastiska. Det var inte deras ord och det kändes, med undantag för Bob de Niro, extremt tillgjort och nästan pinsamt att titta på hur den ena fjäskade bättre än den andra. Jag kan bara spekulera i hur många skådespelare med någon som helst heder som tackat nej till att ställa upp. Hur kunde allt bli så fel?

Årets Oscarsgala var mer show än gala. Att glamma till världens mest glammiga tillställning är som att hälla i ännu mer vatten i ett redan fullt glas. Varför laga någonting som inte är trasigt? Korta reflektioner.
– I överlag var hela galans scenografi hur grym som helst. Någon gjorde i alla fall sitt jobb.

– Tina Fey och Steve Martin var briljanta. Såklart.

– David Fincher såg… gammal ut. Han åldras snabbt.

– Någonstans satt säkert Billy Crystal och log. Vem hade trott att han skulle få läge att göra det?

– Stiller som Joaquin Phoenix var kul.

– Bill Maher var genialisk som vanligt. Perfekt värd för nästa år.

– Vem tog egentligen beslutet att låta Queen Latifah sjunga under in memoriam-segmentet?

– Judd Apatow hade ett finger med i galan. Och hans del var såklart roligast.

– Var var Jack Nicholson? Han sitter ju alltid på första raden och ser helnöjd ut.

– Bästa tal? Kunio Kato tacktal för bästa animerade kortfilm. Sank yo.

– Näst bästa tal? Sean Penn.

– En eloge till tv-producenten som vågade klippa till Brad Pitt och Angelina Jolie – inte en, utan två gånger – när Jennifer Aniston var på scen tillsammans med Jack Black.

– Det var jobbigt att titta på Goldie Hawns dåliga facelift. Lägg ner.