Publicerad kl 00:00 den 6 Dec 2011

i kategorin

Krönika

av

Robert Larsson

rlarsson@cine.se


Superhjältar har det inte lätt. Inte nog med att de måste rädda damen i nöd, de måste även sätta käppar i hjulet för den diaboliske skurken som försöker sprida kaos och förintelse bland oskyldiga civila. Till råga på allt snor de också rampljuset från omvärlden, oavsett om det handlar om den fiktiva världen eller verkligheten. Att spela skurk har alltid varit roligt. Eller? 
”Hjälten är aldrig bättre än skurken han möter” är ett väl myntat uttryck som ekar extra väl när det kommer till porträtteringen av skurkar på film. Skurkar är ofta de man pratar högt och länge om, och oftast är det de som får mest utrymme i filmerna även om det är hjälten som vinner tillslut. Skurkrollen vinner oftast på att den saknar begränsningar, det går att uttrycka sig i ett mer varierat och oförutsägbart kroppsspråk och det går att höja ribban för hur galen och psykotisk skurken ska vara. Visst finns det ett mått av begränsningar även för en skurk men inte på samma sätt som en hjälte som måste finna sig inom de ramar som är skapade för karaktären, och för de satta regler som också gäller för en hjältefigur. Oftast är vi också mer nyfikna på den mörka sidan, och finner därmed skurkarna mer tilltalande och färgstarka än hjältarna som oftast får finna sig i att vara lite alldagliga och ordinära.

Skurkarna stjäl således all press från hjältarna, och i många fall kan det kännas berättigat då de är mer underhållande att titta på, men ibland kan jag tycka att det går överstyr när det kommer till hur man exponerar en skurk, vilket leder till att man förlorar en helhet och tappar bort den karaktären det egentligen handlar om, nämligen hjälten. Ett sådant fall är ”Batman”-serien vars första del kom ut 1989 och regisserades av Tim Burton. Filmerna gick i en mer mörkare ton än den lättsamma och glada som fanns i tv-serien som sändes på 60-talet och för fansen var det ju givetvis en våt dröm att få uppleva Läderlappen och alla hans färgstarka fiender i en hårdare och mer realistisk satsning. Men fokus låg aldrig på Batman, utan på skurkarna. Först ut var Jack Nicholson som stal hela showen som den explosive lustigkurren Jokern. Burton försvarade Jokerns dominans på duken med att Batman var mer tillbakadragen och hängde i skuggorna än Jokern som hade en mer ”titta på mig”-attityd. Ett logiskt försvar för det alla pratade om i slutändan var Nicholsons porträtt av Jokern, trots att Michael Keaton gjorde en helt suverän tolkning av mörkrets riddare. Det gick så långt att Nicholson fick sitt namn före Keatons i förtexterna trots att filmen heter ”Batman” och inte ”The Joker”. Inte nog med att Nicholson förhandlade till sig sitt namn i toppen, han lyckades även få till ett lukrativt avtal som gav honom ca 60 miljoner dollar från filmens intäkter, ett avtal Keaton kanske skulle ha haft istället.

”Batman”-serien fortsatte sedan med ännu större fokus på skurkar. Michael Keaton hoppade av efter tvåan eftersom han tyckte att skurkarna fick för stort utrymme. När Joel Schumacher sedan tog över och filmade ”Batman Forever” var det ingen tvekan om att The Riddlers mål och motiv genomsyrade hela filmen, så till den milda grad att grönt var färgen som hade infiltrerat alltifrån logotyp till foto.

Christopher Nolan tog tillbaka Batman som huvudkaraktär när han startade om franchisen i ”Batman Begins” men i ”The Dark Knight” föll ljuset återigen på Jokern, av en eller flera anledningar, som jag återkommer till lite senare. ”Spider-Man”-serien kom att lida av samma problem inför den tredje delen då hela tre kombattanter fick göra upp med Spindelmannen och många var besvikna på hur skurkarna hanterades. Speciellt Venom kastade en skugga på hela produktionen då han inte ens skulle ha varit med från första början.

När en superhjältefilm utannonseras så är det sällan man undrar vem som ska spela hjälten, utan det blir mer frågor om vem som ska gestalta skurken, vilka skurkar som ska vara med, och hur skurken kommer att porträtteras till skillnad från sin tecknade motsvarighet. Detta blir ju oundvikligt då skurkgalleriet är mer omfattande och fantasirikt men det känns oroande när det redan på ett tidigt stadium börjar fokuseras på birollerna istället för huvudrollerna. När det sedan vankas uppföljare så blir hjältefrågan helt oväsentlig eftersom hjälten redan är etablerad. Vi vet vem det är som spelar honom, hur han fungerar och vad han är kapabel till att göra. Vilken handling som kommer att figurera eller vilka teman som kommer att ta plats känns också mindre viktigt för när allt kommer omkring så kvarstår frågan: Vilken skurk kommer att ta plats i filmen och vem kommer att få spela rollen? Eftersom skurkrollerna oftast är så ikoniska blir det alltid problem och högljudda protester när det utannonseras om vem som kommer att ikläda sig rollen, eller hur de kommer att gestaltas. Annonseringen av Heath Ledger som Jokern möttes inte direkt av glädjefnatt likaså var Sam Raimis inte så delikata hantering av Venom något som fick fansen att hoppa av lycka. Men där det blev en succé för ”The Dark Knight” fick ”Spider-Man 3”, trots stora intäkter, bita i det sura äpplet när både kritiker och publik blev missnöjda. Ett envist rykte hävdade också att meningsskiljaktigheterna om vem som skulle bli nästa skurk inför del fyra var det som fick produktionen att haverera och gå tillbaka till ritbordet. När det går så långt att en biroll blir en så central del över produktionen så undrar man egentligen hur stort inflytande en skurkroll kan ha? Kan valet av skurk i mångt och mycket avgöra om en film blir en succé eller inte?

Skurkarna har inte bara en effekt på hjälten som försöker besegra dem utan även på skådespelaren som ger sig på att gestalta dem. Skurkrollen kan även kasta en psykologisk skugga på aktörer eftersom dels så är det lätt att hamna i ett fack, och dels så är de oftast inga Oscarsfavoriter, även om ett par undantag har gjorts genom åren. Ett prominent exempel är Gary Oldman som under 90-talet nästan enbart typecastades som udda och excentriska skurkar, något som han tillslut tröttnade på då hans skådespel ofta förbisågs av kritiker som ansåg att han spelade över för mycket. I många fall är det underhållande för oss tittare när en så oerhört skicklig skådespelare som Oldman går ”all in” i en skurkroll men lika mycket som det är roligt att titta på, lika ofta blir man förbryllad av att han blivit så förbisedd av Oscarsakademien enbart på grund av att det var en skurk han porträtterade. Hans insatser som Dracula ses som en milstolpe inom skräckgenren och han rev även ner hyllningar för sin tolkning av Lee Harvey Oswald i ”JFK” och som den psykotiske Stansfield i ”Leon”. Tyvärr så är tolkningar av skurkar något som ständigt ligger i gränslandet mellan att ”spela över” och leverera en trovärdig prestation. Och det var på den gränsen som Javier Bardem och Christoph Waltz tydligen balanserade på när de plockade hem statyetter för bästa biroll för sina respektive skurkkaraktärer i ”No Country for Old Men” och ”Inglorious Basterds”.

Detta leder mig in på den kanske mest hyllade skurkrollen någonsin, men samtidigt också den mest kontroversiella och mest olyckliga, nämligen Heath Ledgers rolltolkning som Jokern i ”The Dark Knight”. Hans död kastade en mörk skugga av den kvarstående produktionen och det skrevs redan spaltmeter om hans fenomenala skådespel enbart baserade på trailers. Han försvann in i rollen så mycket att den skapade sömnproblem för honom vilket senare kanske även resulterade i hans olyckliga bortgång. Hans unika skådespel var det som stack ut och det tog nästan bort fokusen från hela filmen. Ledger vann en Oscarsstatyett för sin prestation och det var första gången en tolkning av en seriefigur vann ett sådant pris. Själv undrar jag om han verkligen hade vunnit den om han fortfarande var i livet då flera av hans föregångare har gått bet, särskilt med tanke på att seriefigursskurkar aldrig har haft särskilt högt anseende hos Oscarsakademien, hur banbrytande skådespel man än skyltar med. Ironiskt nog blev Jokern Ledgers sista stora roll och han kommer för evigt vara förknippad med den här prestationen, allt annat han gjorde under sitt korta liv kommer för alltid vara överskuggat av den alltid så ikoniska skurkrollen.