I natt är det Oscarsgala. När vi vaknar upp på måndag morgon kan vi lägga 2006 bakom oss. Vi kommer kunna konstatera att Martin Scrosese äntligen fått sin första Oscar, att Helen Mirren och Forest Whitaker återigen fått hämta huvudrollsstatyeter – och att en remake var årets bästa film.
Vi kommer också kunna konstatera att klassen för bästa utländska film var bättre än någonsin, där filmer som “Att återvända” och “Black Book” inte blev nominerade. Vi kommer att minnas Ennio Morricone och hans tal på italienska, direktöversatt av Clint Eastwood vid hans sida. Någon gång runt femtiden tar Steven Spielberg, George Lucas och Francis Ford Coppola plats på scenen för att tala om att “The Departed” var årets bästa film.
Ni minns i fjol, independentåret. George Clooney och Rachel Weisz fick båda birollsprisena för roller i politisk kritiska filmer. Philip Seymour Hoffman och Reese Witterspoon gjorde lågbudgetsprojekt och fick huvudrollsstatyetterna och mot alla odds tog “Crash” hem bästa film-priset. Det var tråkigt.
Och vad säger att det kommer att bli mycket roligare i år? Ingenting, egentligen. Förutom att vi kan sitta och hoppas på att “Babel” och “Little Miss Sunshine” får de priser som de är värda. Tänk om 10-åriga Abigail Breslin får gå upp på scenen, fälla några tårar och inte veta vem hon ska tacka. Det vore stort. Minst lika stort vore det att få se Jackie Earle Haley, pedofilen i “Little Children” få pris. Tänk vilka blickar han skulle få. Vem är det? Vad gjorde han? Årets värd är Ellen DeGeneres.
Men pedofilen får ingen statyett. Istället går birollspriset till Eddie Murphy, en kille som dag ut och dag in porträtterar farmödrar i tjockdräkter, och plötsligt får han några dagar ledigt, gör en Oscarsroll – och fortsätter därefter att göra tjockdräktsroller. Är han verkligen värd en Oscar för det? Hur främjar Murphy filmindustrin?
För er som får in Kanal 9, vänta er ingenting speciellt – det är bara Oscarsgalan.