Sveriges kortfilmsbidrag i Cannes visas, inte särskilt otippat även på kortfilmsfestivalen i Uppsala.
Har man sett tidigare Kostrproduktioner är Kvinna vid grammofon tyvärr lite av en besvikelse. Filmen fångar visserligen en absurd charm som Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson provat på förut men inte riktigt lyckats maximera. Men annars känns filmen rätt simpel i jämförelse med den musikaliska genialitet som hittades i exempelvis Music for one apartment and six drummers.
En kvinna äter tårta och dricker kaffe vid en grammofonskiva. Musiken tar slut. Hon byter ut LP-skivan mot ett svartvitt porträttfoto på hennes föräldrar. Respektlöst och sinnesförvirrat låter hon nålen repa fotografiet och fånga de potentiella ljuden i bilden. Musiken blir dålig. Hon provar med det halvätna tårtfatet istället. Det ligger något djupt visuellt i det korta klippet då grädde och sockerkaksbottenslamsor omfamnar pickupen i ett desperat försök att nå genom nålen ut i högtalaren. Sedan lyssnar hon på en billig van Gogh-kopia. Sedan lyssnar hon på sig själv. Det ger mig inte särskilt mycket.