Det ligger två människor inlindade i plastfolie i Marcus kylskåp.
Sovrummet i en lägenhet på Södermalm har för några veckor förvandlats till en inspelningsstudio. Andreas Öhman, Oskar Gullstrand och Marcus Hagwall har rensat golvytan från möbler och har just börjat spela in den leranimerade kortfilmen Afraid of the ground. Där det brukade stå en säng breder sig nu ett glesbygdslandskap i miniatyr ut sig, en bit därifrån har någon ställt ett stort träd i papier-maché. Matbordet är täckt av kroppsrester från lerfigurerna, urklippta löv som trillat ner från papier-machéträdet och diverse kamerautrustning. En take-away-påse i hallen antyder att deras kostintag de senaste dagarna mest bestått av hamburgare som antagligen ätits stående. Av hälsoskäl, för att slippa lera i maten.
Berättelsen om pojken som är så rädd för marken att han flyttar upp i ett träd är lika anspråkslös som deras tidigare lerfilm om en kille som gillar blomkål men inte morötter. Men det ligger långt mer arbete bakom den senaste produktionen, Blomkål och morötter spelades in med tolv bildrutor per sekund, i Afraid of the ground kommer den siffran att vara tjugofyra. Det utdragna fotoarbetet gör att det kan ta fyra timmar att spela in fem sekunder film.
Den här dagen i mitten på februari spelar de in en scen där pojken i trädet kikar ner genom trädets grenverk och möter blicken från en flicka som står nere på marken. Marcus korrigerar försiktigt och djupt koncentrerat ansiktsuttrycket hos flickan, ögonen rätas upp för att inte se skelögda ut och hennes ögonbryn höjs lite i en antydan till förvåning. De diskuterar karaktärens mun en stund, provar lite olika varianter och har svårt för att bestämma sig för ett uttryck.
– Ska vi inte ha frågeteckenmun då? Alltså, bara en rund mun, föreslår Andreas.
Marcus tar upp huvudet igen och gör en snabb ändring av munnen.
Varje gång ett ansiktsuttryck måste förändras plockar Marcus bort huvudet från kroppen för att lättare komma åt. Det lämnar scenografin med en halshuggen flicka i övrigt barnanpassade miljöer. Det ser en smula absarrt ut.
Den stora förvånade munnen blir en aning extravagant och ser en smula överdriven ut i förhållande till scenens dämpade situation. De enas om en mer neutral mun. Marcus halshugger återigen flickan.
Han ägnar ansiktet flera minuter. Betraktar man deras arbete förstår man efter en stund att de delar en övertygelse om vikten av noggrannhet. De kan fotografera samma motiv i en timme, utan att ändra på något utom ljussättningen, de växlar mellan olika lampkombinationer i evigheter för att hitta det perfekta gryningsljuset. Inte en tjugofjärdedelssekund får kännas förhastad. Ansiktet blir färdigt. De börjar fotografera. En bild i sänder. Ett par armar av lera flyttas en millimeter. Ny bild. Rörelsen fortsätter. Slutaren öppnas och stängs. De pratar om Tim Burton och mainstreamlera. Kameran klickar. De spekulerar i The Nightmare Before Christmas produktionsvärden medan flickan under papier-machéträdet justeras. Ny bild. En antydan till avundsjuka. Ytterligare en millimeter. Ett nytt fotografi.
Sovrummet är knappt tjugo kvadratmeter stort och när all scenografi, belysning och kamerautrustning är uppmonterad återstår bara några få kala fläckar på golvet som inte täcks av en ofrivilligt flätad matta av electricitetskablar. De har hunnit ta sexton bilder och medan Oskar instruerar rättar Andreas och Marcus till löven i papier-machéträdet. När de backar bort från motivet snubblar Andreas till över en sladd och kommer åt kamerastativet.
– Rörde sig kameran? frågar Oskar. Andreas svarar inte. Men kameran rubbades. Det handlar inte ens om en centimeter, men det blir omöjligt att hitta tillbaka till samma läge igen. De inser långsamt att de kommer att få göra om allt igen.
– Suck.
Och så en lång tystnad under vilken de börjar om från första bildrutan igen. De har slitit med scenen i nästan en timme och trots att de måste göra om allt från början kan man inte ana någon irritation. Besvikelse, på sin höjd, men alla fortsätter precis som tidigare.
Oskar fotograferar. Marcus flyttar lerkroppsdelar millimeter för millimeter. Andreas går ut i köket.
Det finns något fascinerande i situationen. Trots att filmen knappt har någon budget, trots att små misstag ständigt förlänger inspelningsschemat och trots att de knappt lämnat lägenheten de senaste dagarna. Trots det fortsätter de, med samma entusiasm som om lerfilmen vore deras första, med samma noggrannhet som om det vore deras sista.
Efter en stund kommer Andreas tillbaka från köket med två glas Coca-cola åt Oskar och Marcus. Han står kvar i dörrhålet för att inte råka sparka omkull fler kamerastativ. De fortsätter filma hela kvällen. Innan de lämnar lägenheten lindar Marcus in lerfigurerna i plastfolie.
Sedan lägger han dem i kylskåpet.