Publicerad kl 00:00 den 26 Dec 2006

i kategorin

Krönika

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Kari Paljakkas Nonstop är något så ovanligt som en cirkulär film.
Den slutar där den börjar. Och skulle egentligen lika gärna kunna börja där den slutar, eller för den delen var som helst i filmen. Det här är historien om en man och hans revolver. Övertygad om att hans fru har ett förhållande vid sidan om deras, bestämmer han sig för att följa efter henne när hon träffar sitt vänsterprassel.

När mannen skjutit ihjäl sin fru ger han pistolen till en luffare, luffaren rånar en affär, gömmer rånvapnet i en papperskorg, varpå det hittas av killen som vänstrar med den förste mannens fru, killen tar nästan självmord men slänger ifrån sig vapnet när han inser att han vill leva sitt liv med den första mannen fru, bara för att revolvern ska hittas av en servitris på ett café som…

Ja. Så fortsätter det, ända tills revolvern efter otaliga handlingsvridningar och regikrumbukter återigen finns i mannens ägo varpå filmen börjar om. Förutom att grundidén är väldigt tilltalande är den utförd på ett fantastiskt intelligent vis. Nonstop blev Kari Paljakkas fjärde kortfilm när den färdigställdes 1987, och trots en begränsad erfarenhet visar han upp en imponerande regiskicklighet vars uppkomst är et totalt mysterium eftersom han efter Nonstop mest bara regisserat värdelösa finska tv-serier som ingen verkar ha sett och halvkassa finska långfilmer som ingen verkar vilja se.

Nonstop var nitton minuter under sommaren 1987 då Kari Paljakka genom en 35mm-rulle fann essensen av kortfilm. Då spelar inget annat någon roll.