Publicerad kl 00:00 den 14 Jun 2007

i kategorin

Krönika

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Engelsmannen Mark Burnett, mannen bakom reality-tv, kopierade ”American Idol” och bytte musiken mot filmskapande. ”On the lot” började visas i amerikansk tv den 22 maj.
Det fanns inte en chans i världen att jag skulle missa ”the next big thing”, när musik blev film, nobodys hjältar och filmskapandet erkännande i televisionen. Vad jag inte hade räknat med, var att Fox skulle misslyckas så monumentalt som man gjort med ”On the lot”.

”On the lot” går ut på att hitta ”nästa stora regissör”, där vinnaren får ett jobb på Dreamworks. De tävlande ska gå igenom ett gäng olika utmaningar innan själva tävlingen drar igång, då de rätt och slätt handlar om att göra film inom vissa uppsatta ramar.

I brist på bättre alternativ var det tänkt att ”On the lot” skulle rädda min tv-sommar, så blir inte fallet. Redan under tredje avsnittet faller serien med samma kraft som en tsunami på de thailändska stränderna. Bristen på kvaliteten i produktionen – allt från val av jury, programledare, musik och studio – sätter filmskaparna i en tuff situation.

Inte nog med att de får genomgå drillar som egentligen inte har någonting med filmskapande att göra (att göra en film på 24 timmar utan att ha sovit på 60 timmar, exempelvis). Så är det alldeles för lite fokus på själva filmskapandet. Livliga diskussioner och onödiga tjafs sätts i fokus istället för de ambitiösa, unga och talangfulla filmskaparna programmet säkerligen innehåller.

”On the lot” har inte heller gått hem hos den amerikanska tv-publiken och redan efter ett par avsnitt började det ryktas att serien inte skulle överleva mer än ett par veckor. Detta har skapat osäkerhet och det tycks som om producenterna inte vet vad de vill göra av programmet. Innehållet ändras i varje avsnitt och det som tagits upp i tidigare avsnitt glöms bort i nästa.

Kvaliteten på filmerna varierar, men det är mer eller mindre sevärda kortfilmer som presenteras. Vissa står ut och andra gäspar du dig igenom. Men plågsammast är ändå det eviga bedömandet från ”två riktiga Hollywoodveteraner”, som de presenteras. När Carrie Fisher (hon var typ med i ”Star Wars”, och är helt misslyckad sedan dess) och Garry Marshall (han gjorde ”Pretty Woman” för 13 år sedan och har varit misslyckad sedan dess) ska spy galla över regissörer som fått jobba under miserabla förhållanden vet jag inte om jag ska skratta eller gråta – men dåligt är det.

Och samtidigt som juryn ska kritisera någon, kan de inte låta bli att be om ursäkt för att de kritiserar, ”you are till a very talented film maker”, spyr de nästan ur sig. Varför ska de överhuvudtaget be om ursäkt för att de gör sitt jobb? Suck. Ett tävlingsinriktat tv-program om filmskapande? Egentligen är det ingen dum idé. Utförandet är emellertid katastrofalt.

Detta hade jag gjort:

1. Fixa en programledare som älskar film. Inte någon som bara går på bio för att se de senaste blockbusterfilmerna. Gärna en hipp ståuppkomiker eller indie filmproducent av något slag. Någon i branschen, med andra ord.
2. Skippa program med 50 deltagare, du lär ändå inte känna någon av dem. Börja med 12, 16 eller 18, beroende på vad du har för budget. Förutom att bara skicka i en kortfilm borde finalisterna också presentera en detaljplan på en långfilm de skulle vilja göra. Finalisterna skulle väljas utifrån de som har det bästa av båda världar.
3. Fixa en bättre jury. Precis som med programledaren, plocka in en hip indieregissör i stil med Wes Anderson eller Darren Aronofsky, en respekterad filmkritiker samt en Hollywoodproducent. En av dessa byts ut från program till program beroende på programmets tema.
4. Varje vecka innehåller ett förutbestämt tema med ett gäng utmaningar – allt för att sätta olika delar av filmskapande i fokus, samt testa de tävlandes förmåga att vara kreativa och originella. Förutom att vi får se slutresultatet får vi också följa med i bakomarbetet.

Chansen till detta är dock minimal, frågan är hur länge ”On the lot” överhuvudtaget kommer att fortsätta visas. Hade man tagit en extra titt på ”Project Runway”, skippat skitsnacket och låtit oss komma närmare filmskapandet hade antagligen ”On the lot” varit en helt annan femma.