Publicerad kl 00:00 den 6 Mar 2006

i kategorin

Krönika

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Jack Nicholson öppnade kuvertet, tittade ut över publiken och såg förvånad men samtidigt mycket glad ut när han ropade ut ”Crash” som årets bästa film på Oscarsgalan 2006.
Jon Stewart öppnade galan med den traditionsenliga tiominuters monologen. Efter fjolårets katastrof med Chris Rock var pressen stor på Stewart. Lyckligtvis lyckades han guida oss igenom den bästa Oscarsgalan på länge. Stewart tog sin tid vid podiet, tittade ut på sin publik och ironiserade föregående talare med glimten i ögat och en härlig självdistans.

George Clooneys, som aldrig varit nominerad i någon klass förut, vann galans pris för bästa manliga biroll helt välförtjänt. Det kändes som han spelade en egen klass den här gången. Hans tacktal var likväl väldisponerat, där han överraskande nog inte kritiserade president George W. Bush. Clooney sa i sitt tacktal att Hollywood aldrig varit rädda att ta upp känsliga ämnen, tog som exempel att ”vi talade om aids när andra knappt vågade viska det” och sa att han var ”stolt över att vara en del av denna gemenskap”. Med en härlig underton poängterade han också att från och med nu blir det, ”George Clooney, Oscarsvinnare samt sexiest man in the world, 1997”.

Oscarsstatyetten för specialeffekter gick inte helt oväntat till ”King Kong”, där ett gäng datanördar tackade alla de kände lika effektivt som de numera är att göra filmer där skådespelarna spelar mot gröna skärmar. Lika självklart som ”King Kong” vann pris för specialeffekter, lika naturligt var det att ”Wallace & Gromit” tog hem priset för bästa animerade film. Britterna Nick Park och Steve Box var ett skönt avbrott i alla amerikanska (och Nicole Kidmans australiensiska) tal. Deras tacktal var emellertid lika plastigt och tråkigt som det var att se 60-åriga Dolly Parton uppträda. Hon blir bara äldre och äldre, men ser bara yngre och yngre ut. Det är sorgligt.

Temat för kvällen var att film ska ses på bio. Inte minst proklamerades detta genom att man visade massor med klipp ur stora mastodontfilmer, vilka ju knappast gör sig i en tv-ruta. Många var de som gav dvd-formatet en känga, och Oscarvärden själv passade på att skälla ut alla som laddar ner filmer olagligt från nätet. När fyra av fem filmer i klassen bästa film är independentproducerade filmer tycks Hollywood bli desperata. Varför inte njuta över att de små, billiga filmerna äntligen fick välförtjänt uppmärksamhet? Hollywood kommer ingen vart genom att stå och gnälla inför en miljard människor om hur dumma de är som laddar ned.

En del intetsägande klasser, med smink och kortfilmer följde innan det blev dags för bästa kvinnliga biroll. Rachel Weisz, gravid i åttonde månaden hade inte långt kvar till tårarna. Weisz pris blev det enda till en av fjolårets bästa film, ”The Constant Gardener”. Dokumentärfilmarna, Luc Jaquet tog med sig pingviner i form av gosedjur upp på scenen. På en stapplande engelska, som han senare ber om ursäkt för, fick de hela publiken med sig, för den ”Pingvinresan”, den dokumentär som spelat in mest pengar någonsin. Robert Altman fick en välförtjänt stående ovation då han tog emot årets Hedersoscar. Han har tidigare varit nominerad till hela sju Oscars, däribland för regin till ”M*A*S*H”, ”Nashville”, ”Short cuts” och ”Gosford Park”, och sällade sig nu till skaran av genier (ex. Hitchcock, Chaplin) som bara fått ett tack från Oscarsakademin genom en Hedersoscar.
– För några år sedan var jag med om en hjärttansplantation och fick då en 30-årig kvinnas hjärta. Med tanke på det har jag säkert 40 år kvar att leva – och de åren tänker jag förvalta väl. Så bli inte förvånade om ni får se mig på scenen här en gång till, sa Altman – och fick ingen av oss att tvivla.

Gavin Hoods tacktal för bästa utländska film, ”Tsotsi”, var kanske det mest rörande. Han hade gråten i halsen, och blandade engelska med afrikanska. Han tittade på sin unge huvudrollinnehavare i publiken, satte sin knytnäve mot bröstet och vinkade till pojken, som gjorde samma gest tillbaka.

Philip Seymour Hoffman, Bästa manliga huvudroll för ”Capote”, var så nervös att han skakade framme vid scenen.
– Jag är överväldigad, sa han och fortsatte:
– Min mamma är här ikväll, och är det någon ni ska tacka så är det hon. Hon uppfostrade fyra barn alldeles själv. Jag är stolt över dig mamma!

Reese Witherspoon, bästa kvinnliga huvudroll för ”Walk the line”, var mest rörd av alla, trots att hon redan fått en försmak av det hela när hon vann en Golden Globe för samma insats. Hennes tacktal var det överlägset längsta, och hon tycktes aldrig sluta upp med att tacka folk hon kände. – Jag vill tacka T-Bone Burnett som lärde mig att sjunga inför rollen. Han förverkligade min dröm om att bli en countrystjärna!

Ang Lee, bästa regi, för Brokeback mountain:
– Det här är inte bara en film om två människors kärlek som motarbetas av samhället, det är en film om kärleken själv.

Paul Haggis, tog emot två priser, för bästa film samt bästa originalmanus:
– Den här är till alla er som tar stora risker här i livet, även när kamerorna inte är i närheten. Ni som offrar er för att kämpa för fred och som slåss mot intolerans.
Visa ord från mannen bakom årets stora överraskning, ”Crash”, som till och med är en av de största någonsin. Det märktes inte minst på alla inblandade från filmen. När Jack Nicholson förkunnade vilken film som vunnit stod alla inblandade upp och bara gapade, alternativt skrek ut sin glädje.