Publicerad kl 00:00 den 28 Sep 2009

i kategorin

Krönika

av

Conny Andersson

candersson@cine.se


Redan på 80-talet experimenterades det med 3D-tekniken. Lite mer än 20 år för tidigt. Idag är inte bara filmindustrin i ett helt annat läge, utan kanske framförallt framtiden för biografer – nedladdning hotar, och publiken kräver något mer när en ändelse som DVDRIP.XVID i deras ögon betyder “mer än godkänd kvalitet“.
Orkar man vänta ett par månader finns filmen på DVD för lite över hundralappen, och projektor och ett surroundsystem finns i de flesta vardagsrum och upplevelsen blir så bio det bara går – fast hemma. Oslo, där jag bor, är på många vis ett I-land när det kommer till bioupplevelser. Fantastiska salonger, knivskarp bild och ännu bättre ljud. När Pixars nya “Upp” har premiär går 3D-versionen med orginaltal för fullt hus på biografens största salong, en biljett kostar 130 norska kronor och jag betalar dem med glädje för att få ta del av en bioupplevelse som, och här vågar jag mig på en liten försiktig gissning, kommer vara standard om tio år.

“Upp” är en film där 3D-effekten är ganska försiktig, upplevelsen blir större – visst – och vinklar genom ett fönster där karaktärerna projiceras i 3D bakom det får mig att le, flera gånger. Men filmen förmedlar aldrig en riktig wow-känsla eller några spontana waaa men det är mysigt, ger mer inlevelse och det känns rätt. Som att det är såhär jag kommer se merparten av mina biobesök om ett par år.

Innan filmen får jag se trailern till James Camerons kommande “Avatar” så som regissören själv vill att vi ska ta del av upplevelsen – och på en reklamskylt i foajén sprider man lite hypé inför ett kommande 3D-evenemang där med nyreleaserna av båda “Toy Story“-filmerna som extra aktuella exempel.

Det mest intressanta i hela den här framtidskarusellen är givetvis att vi här pratar om filmer som inte är tänkta att hamna i 3D från början, och att de fungerar minst lika bra utan dessa effekter. Men det pirrar givetvis lite extra när jag vet att Robert Zemeckis “En julsaga” och Tim Burtons “Alice i Underlandet” också kommer upplevas genom plastglasögonen. Men mest går mina tankar ett par år framåt – när fler än Cameron ställer sig på inspelningsplats för att verkligen filma sin film i 3D. Och när denna effekt inte enbart handlar om en projeceringssynvinkel mellan green screen och skådespelare. Jag talar helt enkelt om när “vanlig” spelfilm blir 3D och när upplevelsen blir så naturlig för oss att den blir en del av filmen, snarare än en effekt i och för filmen. Vi kan också drömma oss 15 – 20 år framåt när hologramteknik målar upp landskap framför oss, och när det känns som att skådespelarna agerar som på en teaterscen. När vi kan luta oss en liten bit biofåtöljen för att kika in genom dörren som är en bit bort eller när en bil som åker emot oss faktiskt stannar väldigt nära våra ögon, och allt utan att det, som nu, egentligen är en tvådimensionell yta, som upplevs ha ett djup för att våra ögon och hjärna kopplar ihop dem som en och samma bild, och när vi kan se allt detta helt utan glasögon eller andra tillbehör så börjar vi närma oss någonting nytt. Det låter givetvis som sci-fi, men det gjorde färg och ljudfilm för de som var på den första officiella filmvisningen 1895 också.

Allting kommer inte ske på en gång, och allting kommer inte fungera för hemmabruk. Men en projektor som skickar två separata färg och ljuskällor istället för två som de använder sig på biografer finns hemma hos dig och mig inom tio år. Och om inte George Lucas går i pension innan vi stavar 2015 så ser du alla Star Wars i magnifik 3D på bio.
 
I ett nummer av filmtidskriften Empire får James Cameron frågan “Are you going 3D” varpå han svarar; “I am already 3D, the question is – whats next?” Och svaret just nu är bara att utveckla filmerna som visas i 3D så de blir så underhållande som möjligt. Filmer i 3D har så mycket potential och kan bidra så mycket för en växande skara besökare till biografer. Och när filerna på Piratebay slutar på ändelsen digital3D.finalversion.cinema-rip så kommer vi så sakta börja att få reda på “whats next” egentligen är, på riktigt.