Vladimir Oravsky utkom med I skuggornas hetta – tvärkulturella filmanalyser med amerikansk populärfilm från 70-talet i fokus först 1983. Sedan dess har boken översatts i ett tiotal språk och sålt slut många gånger om. Vladimir är närmast aktuell med sin bok “Axel och Toine” som kommer ut under januari 2007.
Rocky (Rocky, 1976) är regissören John G. Avildsens elfte långfilm. Avildsen, som ofta skriver, fotograferar, klipper och till och med producerar sina filmer själv, är mest känd för sina allegoriska filmer om USA, exempelvis Joe, Save the Tiger (Save the tiger, 1973) och W. W, and the Dixie Dancekings (Smart som fan!, 1975). Vi antar att denna förkärlek även var orsaken till att Avildsen tog sig an Sylvester Stallones projekt om Rocky, en vid första anblicken ordinarie Horatio Alger historia.
För att kunna tränga in i filmen Rocky bör man kanske fastslå att dess form är allegorins, jämförbar med exempelvis John Bunyans resp. Jonathan Swifts allegorier Pilgrim’s Progress (1678) och Gulliver’s Travels (1726). Som sådan är Rocky sammanvävd av frikostigt förekommande metaforer, symboler, personifikationer och andra stilistiska grepp (som till exempel det swiftska, fantasirika sättet att blanda fakta med fiktion, dokument med konstruktion, till en svårgenomtränglig helhet).
Tag bara personen Rocky (Sylvester Stallone) i närmare betraktande. Hans atletiska kropp har en fullt naturlig täckning i hans syssla, samtidigt som han som JÄTTE är en kvantitativ amplifikation – en personifikation av kollektivet.
Detta grepp är i och för sig inget nytt. De segrande kulturerna (grekisk, romersk…) har använt sig av detta i sina mytologiska jättar bland annat för att befästa sina positioner, och de tillfälligt underkuvade för att skapa mod, nödvändighet för att överleva (ex.: Golem, en hebreisk motsvarighet till homunculus). I den socialistiska, huvudsakligen kinesiska, konsten finner vi samma mönster i den så kallade revolutionära romantiken, genren som ersatte socialrealismen under kulturrevolutionen. Det är den ideella sanningen som dyrkas. Figurerna är större än verklighetens, deras handlingar ädlare än vardagsmänniskans. Huvudpersonen är en hjälte som i en happyending består alla prov.
Det är uppenbarligen viktigt för Avildsen/Stallone att vi uppmärksammar Rocky som en Goliat, av kapitalismens samhällsekonomiska lagar reducerad till (och därför hyllad som) en David. [Rockys ögon blir liksom Goliats skadade under den avgörande kampen, men Rocky, mindre muskulös och mindre erfaren än motståndaren Apollo Creed (Carl Weathers), blir i sin “seger” över den oövervinnerlige en David.”>
Liksom den odödlige presurrealisten, karikatyristen Grandville, som tecknar människor med djurmask, så ställer även Rocky:s upphovsmannaduo djur och människor som jämförelseobjekt mot varandra: Rocky har i ett runt akvarium – en “glasarena” – en liten guldfisk, “fiskvärldens David”, som han dock kallar Moby Dick, fiskarnas Goliat. I författarparets enkla men effektiva metafor djur-människor, bor skilda djur från olika länder i fred under samma tak (i djuraffären), i motsats till människorna, vilka reser jorden runt för att slå varann på käften och bland vilka djungelns lag råder. Alterneringen människa-djur är tack vare små ironiska repliker fullständig, men kronan på verket måste ändå vara den transformering alla dessa djurs förekomst åstadkommer av taltecknet 200 till bokstäverna i ordet ZOO. Detta förvandlar det tvåhundraårsjubilerande USA till en stor Noas ark.
Rocky är vänsterhänt och har alltså möjlighet att framgångsrikt kämpa mot Apollo, samtidigt som detta är orsak till att han får så få chancer att gå en match mot mindre meriterade boxare. På det symboliska, eller så att säga eviga planet, förebådar hans “leftism” att han är en utvald och excellent kämpe.
Strävan efter “dokumentär verklighet” är framträdande: i inledningssekvensen anges exakt tid och plats, Pennsylvania, November 25, 1975. I titelmatchen misshandlar Rocky och Apollo Creed varandra på ett odiskutabelt verklighetstroget sätt och de får före matchen en påhälsning av en i boxningsvärlden välkänd celebritet, Joe Frazier, som drog sig tillbaka från de stora sammanhangen för att i stället ägna sig åt sång och dans. Denna ironiska kommentar – Rocky, som inte har råd att försitta chansen som bjuds honom, berättar att han blev boxare “because I couldn’t sing and dance,” – motsvarar den dramatiska konstruktionen att i USA låta en neger ge en vit en chans; få färgade befinner sig i en så upphöjd position. I ett samhällssystem där den stumma fisken – som vore detta hämtat från Pusjkins saga – kan tänkas ombedjas att göra underverk genom att sjunga, och tungfotade sköldpaddor genom att dansa (Rocky till fisken Moby Dick och sköldpaddorna Cuff och Link: “If you guys could sing or dance I wouldn’t be doing that, you know.”), där den åldrade [som här tränaren (Burgess Meredith)”> tvingas att förverkliga sig själv genom andras liv och där ens sunda råd inte blir åhörda på grund av att man är en “loser” och “bum born on the wrong side of the track”, kan det vara en lösning att förespråka gemenskap och knuten näve.
Den rytmiska växlingen mellan snabba, optimismfyllda och långsamma, tvivelsfyllda scener, fast motion-bild följd av en i slow motion, den mödosamma och svettiga träningen i kontrast mot det stilla hängande döda köttet i kylutrymmet, den hårda boxningsmatchen tillsammans med kärlekens varma omfamning, är visserligen exempel på dramaturgins och dramauppbyggnadens alfa och omega, men här blir denna alternering tack vare sin styva konstruktion till en avspegling av människans existens.
Vi söker, för att tala med Paul Valery, ‘hårfint granska helhetens detaljer”. Vi skall här tolka några symboler, lyfta fram några exempel på det vackra och poetiska filmspråket samt visa på den ekonomiskt strama berättarstil som Avildsen/Stallone använder sig av. (Rocky belönades med en Oscar som årets bästa film, regissören samt även klipparna Richard Halsey och Scott Conrad fick var sin och så även Bill Conti (musik) och Carol Connors och Ayn Robbins (text) fick en för den populära sången Gonna Fly Now. Dessutom nominerades Rocky till några Oscar: Stallone för sitt manuskript samt även för sin gestaltning av boxaren Rocky, Talia Shire, Burgess Meredith och Burt Young för sina gestaltningar samt Harry Warren Tetrick, William McCaughey, Lyle Burdridge och Bud Alper för ljudarbete.)
Gazzos chaufför Buddy gör anspelningar på den “kroppslige” Rockys förment bristande intelligens. Och vi är snabba att anamma hans åsikter. Den judisk-kristna/västerländska traditionen har lärt oss att värdera efter formeln positiv-negativ. En av de mest djupgående motsättningarna är den mellan anden och köttet, mellan inre och yttre. Egenskaper som intelligens och kreativ tankeförmåga separerar vi mer eller mindre omedvetet, från den orena, “pornografiska” kroppen, kanske ett utslag av vår fruktan för och ovilja mot döden. När nu Rocky kommer till sin träningslokal och inte kan öppna sitt kombinationslås, är vi därför snabba att döma ut honom. Men orsaken till misslyckandet är inte Rockys svaga huvud – han har rentav varit förutseende och skrivit upp numret på en lapp – utan tränaren, som driven därtill av det kapital- och vinstnormerade samhället har bytt ut låset. Tolkat så, blir bilden av den grinande negressen i det öppna skåpet inte bara ett förebud om den skrattande utmanaren Apollo Creed, utan även ett hånleende åt vårt schablontänkande. I filmen Rocky är det, i enlighet med ordspråket “en sund själ i en sund kropp”, nämligen de välbyggda kämparna, gudarna Apollo – Apollo Creed – och Dionysos – Rocky Balboa, som står för de kvicka och intelligenta infallen.
Den i enlighet med sägnen under tre vintermånader frånvarande Apollo uppenbarar sig på en affärsresa i brödraskapets stad Philadelphia, eftersom han “tror på” (eng. creed – hans efternamn, jfr greed, sv. girighet) dollar och Rocky, som i detta fall är synonyma. (Balboa är benämningen på dollar i Panama.) Och den stora kampen om rättvisa kan börja. Rocky stiger in på arenan som rättvisans gudinna Justitia, iklädd röd mantel, och liksom Justitia bär en bindel över ögonen, täcks då matchen är slut, efter hans mote med den solbrände ljusguden Apollo, Rockys känsliga ögon av hans svullna ögonbryn. “Be a doctor, be a lawyer!” kan Apollo Creed, Apollo, tillika läkekonstens gud, kosta på sig att skämta i en TV-sändning eftersom i hans fall är de sportsliga insatserna direkt avläsbara på bankkonton. Rocky visas i sin träning i en köttlagerfirma, vars varumärke han kommer att bära som reklam vid den stora matchen. Samtidigt pratar Apollo Creed i sitt residens om sina reklamintäkter och affärer. Den svarta TV-reportern börjar intervjua Rocky, som nu skall visa sina träningsknep. Det klipps till en bild som visar hur Apollo Creeds tränare ser detta på TV. Då han är både intresserad och imponerad av Rocky, stiger spänningen på grund av vår rädsla att Rocky nu avslöjar för mycket, att hans vinstaktier på detta vis sjunker. Tränaren ropar på Apollo Creed: “He means business!” varpå Apollo Creed mycket träffande svarar: “I mean business too.”
Den stora matchen skall utkämpas om fem veckor, men det ringande väckaruret över Rockys säng markerar redan kampens början. Klockan är bara fyra men för Rocky är detta inte en minut för tidigt. Ute är det rått, mörkt och minus 3°C. Jätten Rockys tunga stridsandning ekar över staden. Han springer ut från den mörka bakgata han bor på, till breda och belysta gator, mot en bättre, ljusare framtid, uppåt mot toppen. Och när han knappt orkar ta sig upp för den breda trappan, fångar kameran honom bakifrån, som om den ville stödja honom och skjuta på om så skulle behövas.
Träningen, med dess många olika moment, är hård, och filmen i skildrandet av den kongenialt snabbt klippt. I en sekvens, efter det att Rocky har stärkt magmuskulaturen, slår hans sparringpartner honom i magen. Musiken signerad Bill Conti, lånar nu, för att ytterligare markera det allmängiltiga i Rockys väg, sitt tema från “The thirty-nine lashes” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices rockopera Jesus Christ Superstar.
När vi för andra gången – någon vecka senare – ser Rocky avverka sin träningssträcka, springer han på rälsen utmed et långt staket, lätt, snabbt och kraftfullt som ett tåg där det följer sitt spår. Nu inväntas han av kameran, som vore denna en samlad bild av en väntande skara pressfolk som högt uppe ovanför staden är på plats för att ta emot en vinnare. Här uppe dansar Rocky i slow motion: ingenting kan stoppa honom. Den optimistiska, poppiga musiken, “Gonna Fly Now”, byts plötsligt ut mot ett ensamklingande piano i moll. Det är natt. Rocky är ensam där han betraktar den stora hall i vilken matchen nästa dag kommer att utkämpas. Han börjar vackla i sin högt uppdrivna optimism. Klipp till: på väggen i hans rum hänger förstasidan av den italienska upplagan av tidskriften TIME, TEMPO, och Rocky önskar nu när det är dags, inget mer än att orka matchen ut.
Efter fjortonde och näst sista ronden vill både Apollo Creeds och Rockys tränare få matchen stoppad; Apollo, har revben brutna och har ådragit sig inre blödningar, Rockys ögon är så svullna att han inte längre kan se. Som brukligt är i dramatisk framställning “förannonseras” i filmen denna utveckling. Här är det lättheten och poesin som gör det speciellt värt att notera: Rockys ena öga skadas i början av filmen, vilket han också berättar för sin Adrian (Talia Shire), flickan som han upplever sin stora kärlek med. Vid första mötet med Adrian ber Rocky henne att ta av sig sina glasögon och ger henne en komplimang för hennes ögon. Själv bär han konsekvent glasögon i situationer som på något sätt handlar om kommande uppdrag och ekonomi. När Rocky boxar på den halverade och upphängda oxen i köttlagret kommenterar Paulie (Burt Young), Adrians bror, att Rocky borde vara försiktigare, att han annars knäcker köttstyckets revben. Då Apollo och Rocky i sina respektive omklädningsrum förbereder sig för matchen, växelklipps mellan bilder som visar hur Apollos överarm smörjs in och hur Rocky smörjs in under ögonen, hur Rocky slår sin inlindade hand hårt mot sin andra hand och hur tränaren håller om Apollos bröstkorg, osv.
I boxningshallen hänger två stora bilder, en på var långsida, föreställande Apollo och Rocky. I början av matchen, i första ronden, tillmäter vi inte Rocky stor chans. Vi styrks i denna vår uppfattning av bildkompositionen: Rocky och Apollo står vända mot varandra i ringen, och mellan dem syns det stora porträttet av Apollo. Rocky är s a s i numerärt underläge. I slutet av matchen, i femtonde ronden, hänger synligt mellan Apollo och Rocky det stora porträttet av Rocky, och vi förstår att han kommer att lyckas.
Halvblind ropar Rocky efter matchen på sin livsledsagerska Adrian, och vi får erfara vad orden “älska varandra i nöd och lust” innebär. Liksom kung Minos’ dotter Ariadne genom att skänka honom ett trådnystan ledde och hjälpte Theseus ut ur Minotauros’ labyrint, kommer Adrian, vars namn är ett anagram på Ariadne, att stödja Rocky på vägen genom kapitalets nätverk, och vi får uppmuntrande vetskap om att Rocky inte kommer att förirra sig och låta sig snärjas i arenans snaror, [till skillnad från vad blev fallet för hans tidigare motståndare Spider (spindeln) Ricko (ett anagram på Rocky)”>.
När Rocky kommer hem efter matchen mot Spider Ricko, går han direkt till kylskåpet. Paulie arbetar i ett jättelikt kylrum för förvaring av kött, och där får Rocky som sagt möjlighet att träna. Adrian och Rocky håller vid sin första träff till på en skridskobana, etc. Denna rikliga användning av isen är av mångfasetterad betydelse. Liksom Rockys muskelbyggnad poängterar den konstgjorda isen människans förmåga att övervinna naturen. Men den avspeglar även den verklighetens hårda, hala yta på vilken den utslagna eller ansatta människan tvingas röra sig. Då isen, poetiskt sagt, är resultatet av omintetgörande av vattnets potential, tjänar den i filmen som en socialpolitisk symbol för alla Rockys gelikar.
Isbanan där Rocky berättar sin olustiga levnadshistoria för Adrian håller på att blankas av en arbetare. Den glänsande isen blir till en stor spegel. I en sådan betraktar sig Paulie, Rocky och Adrian många gånger under filmens lopp för att – som i den kända sagan – så att säga få höra sanningen om sig själva och sin sociala verklighet. Isen/spegeln blir så filmens/konstens spegel, som med Hamlets ord om skådespelandet håller “the mirror up to nature”.
Objekt och deras fördubbling – återuppståndelse – är filmens centrala tema. Men det är inte i första hand, trots en mängd kristna referenser, en religiös uppståndelse som paret Avildsen-Stallone har i åtanke, utan en social sådan: Rockys triumf är också alla hans kompisars. Det var de som trodde på honom och stimulerade honom i hans förberedelser, en sammanhållning som för alla kommer att symboliskt markeras av det “definitiva” datum som ett nytt år innebär: en pånyttfödelse a la fågel Fenix (vars bild är invirkad i Rockys pullover), ett socialt uppvaknande som Rockys långlivade sköldpaddor en annan symbol för återuppståndelse – Link och Cuff uppmanar till; länka sig samman (eng. link) och slå till med knytnäven (eng. cuff).
Isytans och spegelns spegling är pånyttfödelsens och dualismens visualisering: andligt-kroppsligt, stort-litet, gott och ont, eller som här återspegling av det renodlat kapitalistiska samhällets princip och resultat: profitörer och exploaterade, bemedlade och medellösa. Ben som inte bär, ömma händer, “blomkålsöron”, spruckna näsborrar, med andra ord försvagandet av människans “maktinstrument”, är resultatet av dueller i en värld som tvingar till konkurrens. Efter den avgörande matchen blir det den slutgiltiga ömma föreningen vi har att se fram emot; en förening som Rocky och Adrian i den stora symboliska boxnings-/vigselringen, eller varför inte det sammanlänkande som sköldpaddorna Cuff (eng. även för manschett) och Link (eng. även för manschettknapp) ger en antydan om.
Denna artikel finns att läsa i boken I skuggornas hetta, utgiven av Studentlitteratur.