Publicerad kl 00:00 den 11 Maj 2006

i kategorin

Krönika

av

Conny Andersson

candersson@cine.se


We’ve been expecting youSilent Hill blir film
Nyheten att Silent Hill gick upp på bio den 21 april, och i sommar kommer till Sverige, har knappast gått någon skräckälskare eller någon som gillar spelen förbi. Mitt starkaste minne av spelupplevelsen, var att jag stängde in mig på brorsans rum på övervåningen i det gamla huset vi bodde i. Det var ett litet, nästan klaustrofobiskt rum, där jag spelade en hybrid av Alone in the Dark och Resident Evil varenda ledig stund jag hade.

När det kommer till det starkaste minnet av själva spelet, som kom 1999, var det ett rum med ett piano och så skulle man spela på tangenterna i rätt ordning för att lösa pusslet – och så skolkorridorerna med ljudet från barn. Silent Hill var mer än bara spelutvecklarna på Konamis svar på Capcoms succé med Resident Evil ett par år tidigare. Det var ett riktigt mästerverk som idag bara åldras på grund av dåtidens tekniska begränsningar.

SOM SPEL
Skräckfilm har alltid varit en genre som haft hängivna beundrare och även fast en del tafatta försök gjordes på konsol var det svårt att få till ett spel som var riktigt skrämmande. Så när Capcom 1996 släppte Resident Evil och proppade det ödsliga huset fullt med zombies var det sannerligen en renässans för skräckfilmsspel. Capcom var för Nintendospelarna en av de viktigaste spelutvecklarna, tillsammans med ett annat japanskt bolag vid namn Konami vars kommande skräckserie skulle komma att bli lite mer stillsam och psykologisk. Idag kan man nästan jämföra Resident Evil med Dawn of the dead (Parallellerna med ett ödsligt hus och zombies är ganska uppenbara) och Silent Hill lutar lite mer åt den japanska skräckvåg som fått genomslagskraft de senare åren.

Det räcker att se inledningsekvensen där pappan och hans dotter i bilen tvingas gira undan för någonting på vägen och hur pappan sedan vaknar upp och följer sin dotters gestalt in i staden för att förstå hur bra resten av upplevelsen kommer att vara. Dåtidens Playstation grafik är idag ganska föråldrad och man kan lätt ta den dimman som täcker staden som ett taskigt försök att slippa visa mer än ett par meter framför karaktären – men när jag spelade spelet för första gången fanns den ju givetvis bara där för att göra det mer skrämmande, vilket den definitivt lyckades med. Men det som gjorde Silent Hill så fruktansvärt bra var att man sprang runt i en hel stad; merparten av dörrarna var låsta, de flesta vägar var blockerade och möjliggjorde bara en väg men där vi idag är bortskämda med att kunna åka fritt i Grand Theft Auto – spelen med en tillsynes oändlig horisont var Silent Hills yta som stad då väldigt imponerande. Efter att ha jagat dottern genom en gränd, vaknat upp på ett café efter att massa monster attackerat en och man vävs in i det mysteriet som staden döljer med en läskig parallell värld var jag fast i min brors lilla rum i ett par dagar – men mest flera nätter.

SOM FILM
Resident Evil, Alone in the dark… Hollywood gick “göra actionfest” – vägen och i mitt tyckte förstörde man ett riktigt bra grundkoncept ordentligt. Man hade inte kunnat skriva ett manus på Resident Evil som spel och bara föra över det till film men det finns så många fel i Filmzombiefesten att om man gillade spelet blir man bara riktigt besviken. Det är därför intressant att se hur Silent Hill som trailer bygger lika mycket på stämning som spelet gör. Ska man vara skeptisk är det klart att själva upplevelsen som film med största sannolikhet inte på två timmar kan överträffa spelets blandning av psykologi och skrämselmoment – till och med en Actionfest som Resident Evil 4 fungerar som spel betydligt bättre än de två filmerna gör tillsammans – men samtidigt vill man ju hoppas och våga tro. Där pussel och ledtrådar är utmärkta spelmoment är tung Actionmusik och snabba klipp säkrare kort i spelvärlden men att få till stämning är någonting de båda medierna kan lyckas med på minst lika många sätt – bara det sitter rätt person bakom, i det här fallet, monitorn.

Regissören till Silent Hill heter Christophe Gans och 2001 kom filmen Vargarnas Pakt som hittat sin skara hängivna fans. Jag är inte mycket för att dra paralleller till tidigare verk och på det viset försöka bedöma hur bra en senare film blir eftersom filmskapare, och branschen, utvecklas så oerhört snabbt men när det kommer till stämning kan han mycket väl göra arbetet med Silent Hill bra. Radha Mitchell spelar huvudrollen som Rose Da Silva och det ska bli intressant att se hur trovärdig hennes karaktär känns i den fördömda staden.

Det är svårt att på den korta trailern, förutom att atmosfären verkar finnas där, dra några slutsatser kring ljudet eller fotot. Spelfilmer faller ofta i fler gropar än att de tar ut svängarna i helt fel riktning – fotot är ofta ganska obefintligt i ett spel men här handlar det mer om hur man överför det rent produktionsdesignmässigt och arbetar med ljussättningen. Ljudet och musiken i spelen är av stor betydelse och så länge det inte blir irriterande actionmusik som pumpar på utan att man bygger en stämning kan man nog ta det ganska långt.

SLUTLIGEN
Hur bra Silent Hill än blir som film är det fortfarande ett annorlunda medium och för oss som upplevde skräcken i den dimmiga staden då det begav sig på andra sidan detta årtusende kommer det nog granskas ganska ordentligt. Jag hoppas på en spännande film som tar till vara på det psykologiska och den lugna kusliga stämningen som fanns och att det inte blir för mycket ”springa ifrån onda monster som syns alldeles för mycket i bild”. Det är lätt att döma ut hela genren efter två medelmåttiga Resident Evil och en riktigt trist Alone in the Dark och hoppas att huvudpersonen aldrig får hjälp av elitstyrkor och helikoptrar som kan slunga missiler mot horder av läskiga monster. Blir bara stämningen rätt kan man ha en förmodande lyckad skräckserie framför sig eftersom det finns ytterligare 3 Silent Hill – spel att bygga manus kring.