Publicerad kl 00:00 den 8 Mar 2010

i kategorin

Krönika

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Efter fyra långa timmar framför teven kan vi konstatera att Sandra Bullock är den första skådespelaren som vunnit en Razzie och en Oscar samma år. Vi kan fastställa att Kathryn Bigelow är den första kvinnan att vinna en regi-Oscar. Annars då? Steve Martin, Alec Baldwin och Neil Patrick Harris var briljanta. Resten var sämre än det brukar vara, vilket i sig är en bedrift.
För de som brukar läsa vad jag skriver efter Oscarsgalan finns det en risk att jag låter repetitiv. Men det är svårt att inte upprepa sig själv. Det är trots allt samma skit år efter år. Jag kanske bara borde inse att det är ett evenemang för den stora biopubliken, inte för oss med ett seriöst filmintresse. Det är billig underhållning där populism nästan alltid går före kvalitet.

Därför är det uppfriskande och skönt att en film som ”The Hurt Locker” lyckas vinna bästa film i kamp med nio andra konkurrenter. James Cameron satt snett bakom Kathryn Bigelow och det såg faktiskt rätt genuint ut när han ställde sig upp och klappade händerna för sin exfru. En liten seger för oss med seriöst filmintresse, trots allt.

Men egentligen är det rätt lönlöst att bry sig. Att i år nominera tio filmer i kategorin för bästa film är att klämma ut den sista prestigen som fanns i att se en ”Oscarsnominerad film”. Det görs knappt tio bra filmer varje år, i alla fall inte tio bra Hollywoodfilmer. Tio nominerade filmer är en desperat akt att öka antal filmer som exponeras på bästa sändningstid. Men på lång sikt kommer det bara att försvaga det förhållandevis starka varumärke som en Oscarsstatyett representerar.

Men med galor som denna (och sjunkande tittarsiffror som bevis) håller Oscarsgalan på att förlora sin influens. Det var annorlunda på 80- och 90-talet när biokonsumenter inte kunde läsa små filmbloggar som koncentrerade sig på amerikansk independentfilm, då var Oscarsgalan en viktig årlig kvalitetsstämpel. Men i takt med att filmproduktionen ökat har också Oscarsgalans tyngd minskat. Inom en inte alltför avlägsen framtid kan Oscarsgalan vara ett fyratimmarsmontage där distributionsbolagen får chansen att klippa ihop nya trailers och visa dem för en obildad publik på en dryg miljard. Årets gala innehöll över femton montage, eller reklaminslag – som de faktiskt är. Skräckfilm skulle tydligen hyllas i år, så under tre minuter stoppar man in alla möjliga lösryckta filmer och hyllar en hel genre. Vad har några löst plockade skräckfilmer att göra med Oscarsgalan? Och när blev egentligen ”Edward Scissorhands” en skräckfilm?

Men värst blir det ändå när galan går mot sitt slut och producenterna upprepar snedsteget med skådespelarvänner som berättar anekdoter om de nominerade i huvudrollskategorierna. Är Oscarsgalan verkligen rätt forum för ens vänner att slicka röv och låta oss alla veta vilka fantastiska människor alla är? George Clooney har fina ögon och Jeff Bridges är en fantastisk familjefader. Vem fan bryr sig? Blah blah blah blah blah blah.  Korta reflektioner
Bästa talet: ”I would like to dedicate this Oscar to all you schmucks who will never win one.”

– Omedvetet roligaste talet: ”I want to thank the visionary James Cameron for an amazing vision.”

– Tuggade verkligen Sarah Jessica Parker tugummi?

– Om någon förstod vad Sean Penn sa när han presenterade pris för bästa kvinnliga huvudroll, får ni gärna höra av er. Jag grubblar fortfarande.

– Quentin Tarantino såg riktigt lack ut sedan han missat manus-Oscarn. Nästan Bill Murray-klass.

– Hyllningen till John Hughes var helt oproportionerlig i förhållande till vad han bidragit med.