Alejandro Gonzàlez Iñàrritu, Paul Haggis, Paul Thomas Anderson, Robert Altman och Christopher Nolan är fem regissörer som alla gått sin egen väg för att illustrera tid i sina filmer. De fyra förstnämnda har vid minst ett tillfälle målat upp flera historier, som med otroligt välskriva och framförallt komplicerade manus presenterar en eller två dagar ur helt vanliga medborgares liv. Man brukar ofta porträttera ett halvt dussintal historier, som alla utspelar sig parallellt med varandra, för att sedan sakta synkronisera och gå ihop till en och samma historia.
I “Magnolia” porträtterar Paul Thomas Anderson en döende far, en ung hustru som valt fel väg i livet, en passionerad sjukvårdare, en manlig värd för en gameshow, ett underbarn som längtar efter sin fars kärlek, en missbrukande dotter och en berömd charmör alla är en del i handlingens mosaik under en helt vanlig dag i San Fernando Valley. “Magnolia” tog elva månader att spela in, och New Line Cinema fick gång på gång investera pengar som aldrig stått med i filmens originalbudget. Förtroendet för en så pass ung regissör, med en svår idé visade sig vara stort. Scenerna i Andersons film är ofta långa och saknar klippningar, vilket lätt skapat intrycket av att situationerna är i fortlöpande tid, vilket gör att åskådaren bjuds in i historien.
Den parallella historiens fader är Robert Altman. 1993 släppte han “Short Cuts”. Titeln säger egentligen allt om Altmans film – korta klippningar. Varsågod, sa Altman och presenterade korta, men extremt innehållsrika scener. Kritikerna hyllade filmen som något de aldrig sett förut och en historia som inte säger någonting, men allting på samma gång. Altmans film öppnade upp för bland annat Paul Thomas Andersons film som kom sex år därpå.
– Själva idéen var inte ny. Böcker har skrivits på detta sett så länge folk kan minnas. Men Robert visade att det också var möjligt att göra det i bildform, förklarade Paul Thomas Anderson för branschtidningen Variety.
Filmerna skapar en trovärdighetsnivå som andra filmer har svårt att uppnå. Det alldagliga livet, som visar att vårt jordklot inte är så stort som vi försöker få det att vara – skapar en känsla av att det lika gärna kunnat vara en själv. Alldagliga situationer skapar en tät relation till karaktärerna, vilket gör filmen enkel att relatera och själv identifiera sig i. Lyckas en regissör komma till det stadiet – att publiken börjar identifiera sig med karaktärerna – då har han eller hon lyckats.
Vi kan måla upp denna säregna genrer likt en tavla. Flera oberoende personer visar sig tillslut vara sammankopplade på ett eller annat sätt. Vårt samhälle fungerar på det sättet, även om det är svårt att tro. Ensamma städer där kärleken ibland hamnar i skymundan skapar berättelser om människans försök att hamna rätt i tillvaron, finns vem de är och vilka deras vänner är.
I Paul Haggis “Crash” visar sig fördomens fula ansikte bland alla raser och klasser. Osäkerhet och rädslan för det obekanta styr deras tankar, påverkar handlandet och skapar både hat och vrede. I “Crash” synkroniserar historierna ihop under en het dag då en bilolycka äger rum. Alla inblandade tvingas göra val som ställer deras moral på prov – vilket de sedan får leva med resten av sina liv. I och med att man får se flera historier på samma gång lyckas också regissören förmedla sitt budskap från flera olika vinklar. “Crash” handlar om ett Los Angeles där polisen är korrupt, rättväsendet har snurrat och vita är i ständig konflikt med det svarta och vise versa. Haggis visar både de vita och de svartas rasism och att det inte finns någon som är bättre eller sämre – ondare eller godare. En mexikan står i konflikt med en persisk familj, två svarta män sätter en vit kvinna i instabilitet för att hon sedan ska få ut sin vrede på sina hembiträden och utländska vänner. Haggis film blev en näst intill omättlig succé på biograferna, både i USA och Sverige. Den var ett snyggt inlägg i debatten som skapade flera debatter i forum både på Internet och i dagstidningar. Slutsatsen blev att rasismen antagligen inte går att utrota, men att dylika installationer – i from av Haggis film – definitivt är ett steg på vägen.
I Alejandro Gonzàlez Iñàrritus “21 Gram” vävs tre liv samman. En matematiker som behöver en hjärttransplantation, en ensamstående mor och tillika rehabiliterad narkotikamissbrukare samt en religiös, före detta förbrytare – möts i en tragisk försoning. Likt Iñàrritus debutfilm “Älskade hundar” vävs historierna inte samman på samma kronologiska sätt som i Haggis och Andersons filmer. Istället hoppar Iñàrritu mellan slutet, utvecklandet av karaktärerna och början. Det handlar inte om att visa dåtiden eller framtiden, utan han visar att tiden som utspelar sig har något med vår framtid och nutid att göra. I och med det komplicerade upplägget, som först innehåller samma komplicerade metod som Anderson, Altman och Haggis, och sedan hans egna metod genom att klippa filmen precis som han vill, skapas en historia som aldrig får oss att sluta tänka eller fundera. Sådana filmer, som “Crash”, kan nästan beskrivas som manipulativa. Upplägget får oss att tänka, vilket tillslut leder till att vi finner en lösning – som i sin tur öppnar upp för en redan förbestämd åsikt.
Slutligen. Den, efter Iñàrritus, mest komplicerade historien. Christopher Nolan målar upp sin film bakifrån och fram – utan undantag. “Memento” handlar om en mans sökande efter sig själv och den person som våldtog och mördade hans hustru. Detta är utgångspunkten för denna överraskande, explosiva och andlöst spännande, djupsinniga och kritikerkrossade thriller. Likt “21 Gram” och de andra filmerna där vi verkligen måste tänka till lyckas “Memento” först bli manipulativ – och sedan också omåttligt framgångsrik.
Att framställa tiden på dessa originella sätt som de ovanstående regissörer har gjort har skapat effektfulla och framförallt helt oförutsägbara filmer. I det klassiska sättet att måla upp tiden, med en tydlig början och ett lika tydligt slut, finns risken att åskådaren lyckas räkna ut händelser i förväg. Charmen och det som ofta gör film bra är överraskningsmomenten – vilket samtliga av ovanstående filmer innehåller. Det är synd att vi sällan får några större tillskott till genren. Å andra sidan kanske detta bara bör ses som positivt. Vem vill se en mättad genrer – likt komedigenren – där allt redan är skapat?