Guldbaggegalan är ett tillfälle för svenska b-kändisar att byta erfarenheter, skryta och klä upp sig. Och det spelar ingen roll om du sitter två stolar ifrån en avdankad tv-stjärna från 2000-talets början, det är inte glamouröst eller spektakulärt.
Svenska Filminstitutet har bjudit in 1300 gäster för för att fira filmerna från i fjol. Men ingen som bryr sig. Cissi Elwin, Svenska Filminstitutets verkställande direktör, kliver upp på scenen förklarar galan öppnad och ber publiken hitta sina platser. Jag sitter ensam på min rad, några rader längre ner står en svensk skådespelare med internationell erfarenhet med ryggen mot scenen och pratar med en kollega. Cirkus är inte ens halvfullt när Sissela Kyle några minuter senare äntrar scenen för att leverera skämt som var roliga för ett tiotal år sedan.
Sedan börjar galans enda intressanta del. Den ni inte fick se i tv. Jonas Odell, kortfilmsgeniet mottar pris för bästa kortfilm, en representant för Florian Henckel von Donnersmarcks läser upp den tyske regissörens tal och får 1300 personer att skratta. Det fick ni inte se i tv.
Istället visades omotiverade artistnummer, tråkiga prisutdelare, ännu sämre tacktal – och framför allt – de sämsta pristagarna någonsin. “Förortsungar” nominerades till fyra Guldbaggar, gick därifrån med fem – och en guldspira. Det var pinsamt att se en så dålig film få så mycket oförtjänt uppmärksamhet och beröm. En remake på en remake vann pris för bästa manus – bara det borde ge oss en fingervisning om hur dåliga manus som måste skrivas i det här landet.
På efterfesten letade jag febrilt efter Jesper Ganslandt och hans Falkenberg-polare. Ingen syntes till, och som en kollega påpekade:
– Märkligt att de drog, de är ju gratis käk.
När svensk press trängdes runt de som vunnit försökte jag hitta förlorarna. Andreas Wilson fotograferas tillsammans med förloraren Jonas Karlsson. Wilsons mentalitet är intressant. Han måste ställa sig på tå för att nå upp till samma nivå som Jonas Karlsson. Tänk om alla inom svensk film skulle ställa sig på tå, kanske skulle en bättre film än “Förortsungar” göra rent hus på en alternativ Guldbaggegala? Men trots att Jonas Karlsson just fått se Gustaf Skarsgård vinna en Guldbagge är inte bitter:
– Nä, asså, det var synd att “Offside” inte vann publikpriset, de trodde jag verkligen den skulle göra, men för min egen del spelar det inte så stor roll.
Kan man tävla i film?
– Nja, svår fråga. Det är svårt att jämföra filmer inom så skilda kategorier. Men visst, man kan tävla i allt…
Biopublikens pris gick som bekant istället till “Underbara älskade”. Huvudrollsinnehavaren och tillika guldbaggenominerade Anastasios Soulis var stolt.
– Fantastiskt kul att vi fick vinna ett pris där publiken fick bestämma. Nu har vi satt en standard inför kommande år. Det är otroligt inspirerande.
Hur kommer det sig att du står här ikväll?
– Jag har haft tur att jobba med de bästa. I min första film var det Krister Henriksson, denna gång var det Michael Nyqvist. Jag såg inte det här som den värld jag skulle leva i, titta dig bara omkring, här står hela svenska skådespelareliten. Men jag älskar det här jobbet.
Anastasios Soulis förklarar att guldbaggegalan inte är snobbig utan bara en fest för vanliga människor. Han tar en kostpaus och fortsätter:
– Sen är det ju så hög kvalitet på svensk film. Det är kul.
Såg Anastasios och jag samma filmer i år? Hög kvalitet, “Göta Kanal 2” hade ju till och med en nominering.
Guldbaggegalan är en firmafest för filmfolk. De beundrar varandra, byter visitkort och ingen bryr sig om vem som vinner.
– Jag fastnade mellan Eva Röses rumpa och bordet, säger Olle Agebro när vi lämnar festen. Fast är just vad svensk film är. 2007 kan bara bli bättre.