Publicerad kl 00:00 den 18 Mar 2008

i kategorin

Krönika

av

Ciné SuperAdmin

webmaster@cine.se


Få saker är på förhand så direkt förknippat med dålig kritik som svenska filmer. Men det finns en sak som är ännu mer avskytt, och det är de där svenska filmerna som alla vill se, men inget svenskt produktionsbolag gör.
Om man går in på ett svenskt forum och berättar att man som filmskapare har planer på att göra Sveriges första riktigt ordentliga fantasyepos så får man vara beredd på en storm av negativ kritik, tro mig – jag har gjort det. Men sedan kan man söka runt och hitta en annan tråd som handlar om hur den svenska film som görs idag är under all kritik och hur man borde våga göra någonting annat. Det låter lite motsägelsefullt. Det är det också.

Det är viktigt att den svenska biopubliken visar vad för film den vill se i framtiden, och vara beredda på att få se lite dålig film för att det ska gå vägen. Det går inte att skrika sig hes om att den hundratjugotredje Beck-filmen är en onödig produktion, när många går och ser just den på bio, för då ger det en vink till producenter att det är precis sådant de ska satsa på för att få tillbaka sina pengar.

Oavsett vilken framfart vi har inom filmindustrin så fungerar Sverige inte som USA. I Sverige måste en stor procentuell del av vår befolkning gå på bio för att en svensk produktion ska vara lönsam. Om det då går upp en svenskproducerad fantasy- eller zombiefilm, finns det ett par problem. Det första problemet är att filmen redan på förhand är oduglig. Dessutom förväntar sig alla på förhand att en svensk fantasyfilm ska både låta och se usel ut. Ur detta problem skapas ett nytt: i och med att ingen går och ser filmen, vågar ingen producent satsa på något annorlunda. Ett tredje problem är att om nu någon går och ser den så är det barn och ungdomar, och här kommer vi in på problemet att Sverige inte är som USA igen. En svensk film behöver den vuxna biopubliken också.

På 70- och 80-talet, när det producerades skräckfilm som aldrig förr, var kvaliteten tvivelaktig, och det tog många år innan de blev nostalgiska kultfilmer och ytterligare ett par innan någon såg dem som klassiker. Men just det faktum att dessa filmer producerades hjälpte filmskapare idag att göra saker bättre och lättare. De kunde helt enkelt se och inspireras av filmerna och lära sig av dem. Det är ofta här svårigheten ligger – hur ska man som svensk filmskapare kunna göra någonting bra på direkten när det, i stort sett, aldrig gjorts någon film inom den genren i Sverige? Svaret blir att man som filmskapare kikar på amerikansk film, men utan den expertis och budget de har så säger biobesökare att det ”bara ser ut som en dålig kopia”. Samtidigt som de sedan säger att de är just sådan film de vill se, fast bra. Det är här det allra största av alla problem ligger. Svenska unga filmskapare måste få lov att göra dålig film innan det blir bra. Filmskapare måste få träna, göra fel och lära sig av andra som gjort någonting innan. Bergman var visserligen ett geni redan i mitten av fyrtiotalet, men vi kan inte bara dra lärdom av det han gjorde. Speciellt inte om vi vill bredda genrerna. För varje riktigt bra Amerikansk fantasy, thriller, action, skräckfilm eller någon annan genre av den typen som svenska folket vill se, men som blir så dåligt bara för att det är svenskt, så finns det mängder med dåliga sådana.

Faktum är att det finns så fler dåliga amerikanska filmer inom en genre än det finns svenska filmer totalt. Men alla dessa filmer har en stor del i att film inom de genrerna idag har blivit stora världssuccéer. Man måste våga misslyckas för att lyckas. Om det hade gjorts 37 svenska fantasyfilmer hade publiken naturligtvis inte varit lika främmande med ytterligare en ny fantasyfilm.

Min teori är alltså att om svenska unga biobesökare vill kunna gå och se svenska fantasyfilmer, måste man också visa det. Det är ytterst tveksamt att George Lucas och Steven Spielberg hade fått göra matinéfilm på den här sidan tvåtusentalet om inte Star Wars för trettio år sedan lagt en grund. Dessutom hade George Lucas redan över sjuttio års filmhistoria att dra lärdom utav där han dessutom kunde hitta fragment att bygga karaktärer, historia och miljöer omkring. Det är just det här som saknas för oss.

Visst, jag håller med om att en svensk zombieskräckfilm eller en fantasyfilm på förhand inte låter särskilt bra. Och det blir det förmodligen inte heller. Men om tjugo år, när våra barn är i den åldern vi är nu, så kan dessa filmer ha legat till grund för möjligheten att de går och ser bra svenska filmer inom de genrerna. Och att de inte tycker att det är ett dugg konstigt med en fantasyfilm där de pratar svenska, eftersom det gått sådana filmer på bio de senaste åren. Vi behöver göra och se på dålig svensk film.