James Dean dog i en trafikolycka 24 år gammal en septembereftermiddag 1955. En januarieftermiddag 53 år senare hittade ett hembiträde 28-årige Heath Ledger död av en överdos. Dean och Ledger, två av de mest framstående skådespelarna ur respektive generation avslutade sina liv alldeles för tidigt.
Ingen av dem fick någonsin se filmerna som kom att bli symbolerna för deras karriärer. De spelade sina generationers idoler; Dean spelade sig själv och Ledger en psykotisk Pete Doherty. Heath Ledgers Joker kommer att bli samma mytomspunne kultroll som Deans “Ung rebell”. Och bara det faktum att Ledger, i dagens filmklimat, lyckats göra sitt livs roll i stor, studiokontrollerad film är särskilt imponerande. Ledger är vår generations Dean och om tio, tjugo eller tretio år kommer vi att tänka tillbaka på Jokern för att beskriva den unika och ikoniska rolltolkning Ledger aldrig själv fick se.
Även om “The Dark Knight” handlar om nattens riddare är det ofrånkomligt Heath Ledgers film. Inte enbart på grund av hans bortgång, men fram för allt på grund av det hantverk han gör. Ledgers Joker är allt Jack Nicholsons dito inte var. Heath Ledger sov två timmar per dygn, tuggade sömntabletter och offrade sitt liv för sin karaktär. Den schizofrene clownpsykopaten utan empati han lämnar efter sig är den bästa skurkkaraktären någonsin och så långt ifrån Jack Nicholsons slätsminkade leende du kan komma. Och det var antagligen det Ledger var ute efter, att sätta sitt eget avtryck i en så spektakulär karaktär. Heath tittade aldrig på playbacks, allt för att skapa ett så irreguljärt beteende som möjligt. Det är precis så vi får se vår Joker; impulsiva handlingar, aldrig efter uttänkta mönster, men trots den psykiska instabiliteten, med mycket smartness. Jokern skapar ett okontrollerbart kaos och handlar därefter. Under Tim Burtons regi följde Nicholsons Joker serien strikt och med en mer humoristisk ton. Chris Nolan, som regisserat “The Dark Knight”, försöker i mindre utsträckning få sin film att efterlikna serien, vilket också skapar karaktärer som inte är lika låsta. Ledger får mer utrymme att skapa sin unika karaktär, ta mer plats och flytta fokus från filmens huvudperson. Men Heath Ledgers Joker är inte bara unik, den är spelad med en enastående frenesi och med många subtila detaljer. Ledger blir ett med sin karaktär och skrämmande hänsynslös.
Det är naturligtvis omöjligt att inte påminnas om att Ledger gick bort för endast sex månader sedan. Och det går inte att förneka att du dras dig till hans karaktär just för att han är död. Men desto längre in i filmen vi kommer, ju mindre tänker du som åskådare vem som egentligen utför det hantverket. Bättre omdöme än så kan knappast ges.
Samtidigt som det är tragiskt att Heath Ledger tvingades avsluta sitt liv i förtid, kunde han inte valt en bättre film för att sluta cirkeln och avsluta sin karriär. Och att Jokern är bland de starkaste rolltolkningar jag sett, påvisar bara hur mycket vi går miste om utan honom.