Det har, sedan några månader tillbaka, varit känt att tv-bolaget AMC köpt rättigheterna till att göra tv-serie av Robert Kirkmans zombie-serietidning “The Walking Dead”. Regissören är ingen mindre än Frank Darabont, mannen som gav oss “The Mist” och “Nyckeln till frihet”. Men innan jag närmare går in på tv-seriens potential, och vad serietidningen egentligen handlar om, vill jag först försöka klarlägga de olika kategorier av narrativ som existerar i zombiegenren.
Ska man vara generell, finns det egentligen bara två sorters zombieberättelser; en där själva händelsen är zombieutbrottet, och en där utbrottet redan har inträffat. Inom dessa två ramberättelser ges zombien sina karaktäristiska egenskaper, antingen är den slö, rör sig sakta och attackerar i klungor – om nu inte en enstaka döing råkar överraska bakom en stängd dörr eller ett skynke förstås. Sedan har vi 2000-talets zombie, en fräsigare och mer skräckinjagande version som springer fort och är aggressiv. Den introducerades, så vitt jag vet, i filmen “28 dagar senare” och har varit populär sedan dess.
Jag skulle vilja påstå att det finns fyra kategorier inom genren zombie, som illustreras i bilden härintill. Jag vågar också påstå (undantag finns givetvis) att mellan kategori 1 till 4 skiftar berättelserna i tema från renodlad skräck till civilisationskritik. Låt mig ge fyra exempel:
1. [REC”>
I denna spanska pärla från 2007 ligger all fokus på skräck. Vi får följa med ett nyhetsteam som hamnar mitt i ett zombieutbrott i ett flerfamiljshus. De levande döda är fly förbannade, glupska och myndigheterna har barrikaderat alla flyktvägar. Känslan av klaustrofobi är minst sagt påtaglig.
2. The Return of the Living Dead
En riktig b-skräckis från 80-talet, och en inofficiell uppföljare till “Night of the Living Dead”. I filmens början råkar några klåfingriga klantar på ett medicinskt lager öppna en militär förvaringslåda med en inkapslad zombie i, varpå gas sipprar ut och snart vaknar både döda labbdjur och ett lik i kylrummet till liv. För att inte hamna i onåd hos arbetsgivaren, samlar de ihop allting som börjat leva och bränner alltsammans på ett krematorium. Vad de inte tänker på är att en kyrkogård, där ett gäng punkiga tonåringar festar, ligger alldeles intill, och att askan som pyr ut genom skorstenen har fått återupplivande egenskaper.
3. 28 dagar senare
Stilbildande film som introducerade den förbannade zombien för en stor publik. En ung man, som tidigare råkat bli påkörd, vaknar upp ur koma på ett sjukhus, bara för att finna London helt öde. Episka scener i ett dött urbant landskap växlar snart till överlevnadsskräck. Hjälten möter en grupp andra överlevare, och tillsammans måste de försöka finna en egen plats i denna nya postapokalyptiska värld. Mänskliga relationer ställs på sin spets, när vanliga lagar och regler inte längre gäller, och rasande zombies löper amok i varje gathörn.
4. Day of the Dead (originalet)
Den tredje filmen i George A. Romeros klassiska zombietrilogi (jag väljer att inte inkludera hans nyare filmer “Land of the Dead” och “Diary of the Dead” i serien). Här vilar en tung domedagsstämning och den spillra av mänskligheten som finns kvar har delats in i två läger; de som vill försöka leva i samförstånd med de levande döda, och de som bara önskar utplåna dem. De två fraktionerna, de intellektuella pacifisterna och de handlingskraftiga krigarna, tär på varandra. Mänsklighetens framtid vilar på premisserna att alla i gruppen klarar av att samexistera, snarare än om zombierna äter dem till middag eller inte. Jonas egenkomponerade grafik illustrerar hur zombiefilmer är upppbygda.
“The Walking Dead” tillhör den fjärde kategorin, det vill säga att berättelsens protagonister rör sig i en värld där utbrottet redan inträffat, och zombierna är slöa och rör sig i kollektiv. I början påminner den mycket om “28 dagar senare”. En småstadspolis blir skjuten, och när han tre veckor senare vaknar upp ur koma, har världen blivit som förbytt. Snart återförenas han med sin fru och son, som anslutit sig till en liten grupp människor som lyckats överleva i skogsområdena utanför Atlanta. Hittills har serietidningen släppts i 66 nummer, och det första landade på de amerikanska butikshyllorna i början av 2003. I början är historien ganska simpel, och det dröjer ett tiotal nummer innan intrigen på allvar utvecklas till vad som kännetecknar “The Walking Dead”. Det är en becksvart såpopera, ett ständigt pågående relationsdrama där karaktärerna, inledningsvis hoppfulla, tvingas vänja sig vid att livet aldrig kommer att bli bättre – och de vågar aldrig blicka längre fram än en dag i taget. Detta tillstånd bryter ner dem som människor. Etik, moral och medmänsklighet, samhällets stöttepelare, ger vika för gruppens överlevnads skull. De tvingas fatta beslut som tidigare varit otänkbara, och med dessa beslut glider de ännu längre ner i ett icke-civiliserat mörker. Ju fler som dör omkring dem, desto mer likgiltiga blir karaktärerna till ännu ett förlorat människoliv.
Att regissören Frank Darabont fastnade för “The Walking Dead” är inte förvånande. Filmen “The Mist” påminner mycket om serietidningen. När människor utsätts för ett yttre hot, och förlorar sin framtidstro, blir de plötsligt väldigt farliga för varandra. Tidigare regler upphör att vara och fanatiska idéer får lättare fäste. Det räcker med en ledargestalt, galen eller ej, för att resten av gruppen ska följa. Vi behöver fasta strukturer och regler, och finns inga sådana längre, så väljer vi de alternativ som finns. Nu må “The Mist” ha handlat om en mystisk dimma med märkliga monster i, men stämningen är densamma. Därför känns det mycket lovande att Frank Darabont nu fått ett mycket längre format att verka i. Jag tror och hoppas att han, med denna lysande zombiehistoria som underlag, har mycket gott att ge till skräckgenren.