Zoran Slavic, vice VD för Voddler, sitter på sitt kontor i en oklanderlig kostym. Från sjätte våningen på Voddlers huvudkontor i Värtahamnen har han en vacker utsikt över vattnet mot Lidingö. Hans företag har just tecknat distributionsavtal med alla stora bolag i Hollywood, lagom till årsskiftet 2011 räknar han med att bolaget kommer nå break-even. Voddler har tagit fram en affärsmodell som filmbranschen har mycket att vinna på. Man kapar kostnaderna filmen har på väg till publiken avsevärt, genom att slippa trycka upp dvd-kopior och betala fraktkostnader blir det möjligt att ge produktionsbolagen en större andel som i förlängningen kan återinvesteras i nya filmprojekt.
På Venedigs flygplats sitter en filmregissör med helt andra utsikter. Från flygterminalens andra våning ser Fredrik Gertten ut över den venetianska lagunen på andra sidan om landningsbanorna. Han har visat sin film “Bananas!*” på en italiensk filmfestival och var på väg till ytterligare en festival när han fastnade i Venedig under Eyjafjallajökulls askmoln. I Sverige behöver man inte vänta på festivalvisningar, Gerttens film Bananas!* går att se strömmad över internet för 37 kronor.
– Vi har satt två krav på våra filmvisningar, berättar Zoran Slavic, de ska börja spelas upp direkt när du klickar igång, och de ska som sämst visas i DVD-kvalitet.
Med den devisen har Voddler revolutionerat den svenska on demand-branschen, en stor del av utbudet är reklamfinansierat och helt gratis att titta på, andra filmer betalar man för att hyra. Genom att använda en teknik som bygger på att användarna lånar ut sin bredbandskapacitet till Voddler reduceras distributionskostnaderna med omkring 90 procent jämfört med de konventionella metoder som exempelvis Youtube använder. När momsen från distributionskostnaderna har dragits återstår i princip bara vinst. Det vinner alla på, enligt Zoran Slavic.
– Det finns två alternativ: antingen gör vi filmen tillgänglig, och då finns det en affärsmodell och vi kan generera pengar till filmproducenterna genom våra avtal. Eller så ger vi piraterna ensamrätt på gratis film via internet.
Avtalen med filmbolagen är generösa, Voddler och filmdistributören delar lika på intäkterna om cirka en krona och 30 öre per filmvisning, och på pappret går 50 procent av intäkterna direkt tillbaka till filmbolagen. Men Fredrik Gertten har bara sett en bråkdel av de pengar hans film har spelat in på Voddler.
– Jag tror att vår film har gett 500 spänn. Pengarna går först till vår distributör där det sker en delning av intäkterna, vårt produktionsbolag ser nog inte mer än hälften av det vår distributör tar. De som arbetar med att göra film är ju i allmänhet de som får betalt sist, i alla system. Alla andra får betalt, alla andra tjänar pengar, vilket är helt sjukt eftersom det är innehållet alla vill ha, säger Gertten över en svajig telefonlinje från Italien.
– Vi tecknar avtal med de som äger rättigheterna för onlinedistribution av filmerna och i den mån det är möjligt vill vi givetvis skriva kontrakt direkt med produktionsbolagen. Båda formerna förekommer, men ibland är vi tvungna att gå omvägar via distributörsledet. Vi försökte till exempel få rättigheterna till Milleniumtrilogin direkt från produktionsbolaget Yellow bird, men de hade sålt dem till danska Nordisk film så då var vi tvungna att gå vidare till dem, förklarar Slavic. I Gerttens fall har distributionsbolaget Noble entertainment skrivit avtal med Voddler för att de ska få visa Bananas!* och har därmed rätt till hälften av intäkterna som de sedan kan fördela enligt samma avtal som gäller för biograf- och dvd-distribution. Vid traditionell distribution har Noble entertainment vissa omkostnader, det kostar hundratusentals kronor att trycka filmkopiorna som visas på Sveriges biografer vid en stor nationell premiär. När Noble entertainment distribuerar film via Voddler är deras distributionskostnad noll kronor. I utbyte mot en kontantinsats på noll kronor har de alltså rätt till 50 procent av intäkterna från alla Voddlervisningar. Eftersom filmdistribution över internet i dagsläget inte omfattas av Svenska filminstitutets filmavtal behöver inga parter heller betala biljettavgiften på 10 procent, pengar som investeras i nya filmproduktioner via Svenska filminstitutets filmstöd.
– Det finns inget som pekar på att man skulle kunna få en vettig produktionsfinansiering genom internet idag. Hela Sverige betalar licensavgifter till SVT, alla frisörer betalar pengar till STIM för musiken som spelas i salongen, medan bredbandsbolagen inte betalar en krona. De borde kunna skicka in lite ordentliga pengar till Svenska filminstitutet, säger Gertten.
Slavic skulle gärna ansluta Voddler till filmavtalet, men då krävs det att on demand-tjänsterna får rimliga villkor, och till skillnad från Gertten tror Slavic på Voddlers förmåga att betala tillbaka pengar till produktionsbolagen.
– Vi har en reklamersättning som är i en helt annan nivå än till exempel Spotifys. Vi visar reklam före filmerna och kan, eftersom att det rör sig om rörliga bilder, ta en mycket högre avgift än vad man kan ta för att sända ut en ljudsignal. Vi jämför oss med en tv-station, de får ju mycket högre intäkter än en radiostation, och kan därför dela ut mycket mer till upphovsrättsinnehavarna. Kan inte vi inte tillföra pengar tillbaka till branschen så kommer vi inte heller få möjlighet att distribuera framtida produktioner. Det är hela affärsmodellen.
I tider av miljöhysteri och debatter om kulturarbetares dåliga villkor är Voddler ett hedervärt initiativ, plattformen har verkligen möjlighet att förändra sättet som vi ser på film i grunden. Men drömmen om ett kapat distributionsled är fortfarande ganska långt borta, filmdistributörerna sitter idag på hundratals rättigheter som genererar pengar utan motprestation och upprätthåller sneda fördelningsmönster. De som faktiskt arbetar med att göra film är fortfarande de som får betalt sist.