Publicerad kl 00:00 den 7 Sep 2007

i kategorin

Okategoriserat

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Grå moln skuggar Kungsträdgården. Ari Willey hänger över sin kamera och gör några sista inställningar medan hans grips ser till att kameravagnen rullar mjukt över rälsen. Regissören Daniel Wallentin vankar av och an och ser allmänt nervös ut, Ett öga rött blir hans första långfilm.

– 3 minuter kvar, ropar någon varpå scenplatsen blir till ett virrvarr av skådespelare och assistenter som springer om varandra och försöker förbereda sig för första repetitionen. Youssef Skhayri och Evin Ahmad småbråkar lite med varandra, knuffas och skrattar medan de väntar på att inspelningen ska börja. De har varsin huvudroll i Ett öga rött, Youssef spelar Halim, Evin spelar hans flickvän Yasmine.

Kameravagnen provrullas några gånger fram och tillbaka över rälsen. De ska filma en scen där Halim, Yasmine och hennes pappa är på väg till Dramaten där han ska provspela för en roll i en teateruppsättning. Alla på inspelningsplatsen vaggas in i ett lugn inför första repetitionen, en kamerakille viker lite förstrött upp tröjärmen, Youssef byter skor från sina egna vita till ett par röda tygskor som någon har valt ut åt honom. Han trivs måttligt i dem.

– Kan jag få lite kaffe, ropar Ari Willey till någon assistent och måttar fyra centimeter mellan tummen och pekfingret. Han får en halv pappmugg som han drar i sig medan folk ur filmteamet springer runt och ser till så att inga Kungsträdgårdsflanörer kollar in i bild. Första repetitionen.

Kameran börjar rulla över rälsen, skådespelarna tar några trevande steg i samma riktning. Youssef och Evin gör sina roller naturligt och avslappnat medan pappan gör en aningen mer ansträngd roll när han skryter om sin mångfacetterade skådespelarkarriär under ivriga gestikulationer. Daniel Wallentin står knäpptyst under hela scenen.
– Det här gick ju skitbra, utropar han när de gör scenen till synes felfritt. Skådespelarna är också nöjda. Någon menar att Youssef är en fantastisk skådespelare, att han egentligen inte behöver spela utan bara kan vara sig själv. Det är det som kommer att göra honom stor. Willey ser bekymrad ut och tillkallar ett gäng killar som börjar modifiera kameravagnen. Andra repetitionen. Tredje repetitionen. Tagning.

Evin får en sista sminkning innan tagningen, hon ser lite nervös ut. Youssefs tröja fixas till lite av någon kostymtjej så att kragen ser lagom avslappnad, lagom vuxen ut. Willey tar ett tuggummi och böjer sig över kamerans sökare. En flock duvor som placerat sig i perfekt vinkel för en väldigt Les Quatre cents coups-esque tagning lyfter precis innan kameran börjar rulla. Scenografen ser lite besviken ut över den bortslarvade hyllningsreferensen. Alla andra verkar oberörda. De har nog inte sett så mycket Truffaut.
– Då kör vi, ropar Wallentin.

Han är väldigt passiv i sin roll, regisserar knappt över huvud taget utan låter kameran löpa över scenen som de har repeterat den. Han menar att hälften av regijobbet görs redan under castingen.
Pappan strular till det under första tagningen. Som utomstående är det svårt att ana vad som gick fel, men alla inblandade tycks ingå i en tyst överenskommelse om att det här gick riktigt dåligt.
– Jamen fan… skit, muttrar han surt medan han får instruktioner om hur han ska göra nästa gång. Hans skägg bättras på lite med mascara. Evin masserar Youssefs axlar.

– Andra tagning om 3 minuter, ropar någon och alla sätter sig själva i arbete. Kamerakillarna byter lins på kameran medan Willey inspekterar det nysminkade skägget. Det ser bra ut. Wallentin påpekar hur viktigt det är att de går långsamt, sist gick de alldeles för fort. Evin börjar bli lätt irriterad, hon suckar lite när tagningen dröjer. Evin och Youssef snackar Simpsons medan de väntar. Det uppstår en intern tävling om vem som kan imitera Nelsons skratt bäst. Evin vinner överlägset. Youssef är uppriktigt sagt dålig. Han säger något som jag inte uppfattar varpå Evin brottar ner honom på marken. Båda skrattar. Alla vuxna skäller ut dem. De måste vara försiktiga med kläderna, de får inte gå sönder under inspelning.

– Klart för tagning!
En cyklist, en tant och en gubbe står och tittar rakt in i kameran, de blir tvungna att ta om scenen och mota bort åskådarna. Cyklisten trampar iväg mot Operan, tanten vaggar in mot stan. Gubben står kvar.

– Det här är ju en allmän plats, ett fritt land, jag får kolla hur mycket jag vill, menar han uppstudsigt. Ingen orkar bråka med honom. Daniel Wallentin börjar se lite stressad ut, han vet att varje minut de drar över kostar multum. De inhyrda kameraprylarna och alla assistenter är inte direkt gratis. Några börjar se lite hungriga ut. Till slut ger sig gubben iväg självmant.

Strax innan klockan tolv sätter de äntligen scenen. Evin gäspar igen. Filmteamet packar ihop kamerautrustning och ger sig iväg för att äta lunch.
– Det här gick ju bra, säger Daniel Wallentin och ser uppenbart nöjd ut.

Ett år senare träffas vi igen på biografen Rigoletto i Stockholm. Ett öga rött är inspelad och färdigklippt sedan en tid tillbaka och jag frågar Daniel hur lång den där scenen blev, som de ägnade timmar åt att spela in under en septemberförmiddag i Kungsträdgården för ett år sedan.
– Fyra sekunder.

Läs Olle Agebros intervju med Daniel Wallentin