Publicerad kl 16:25 den 5 Nov 2013

av

Albin Wesley

albin@cine.se


En av fjolårets stora succéer både hos kritiker och bland biopubliken var ”Lincoln”, Steven Spielbergs film om hur den amerikanska presidenten avskaffade slaveriet. I filmen målas Abraham Lincoln upp som en rättmätig och även enskilt förtjänt hjälte. Jag fann liksom de flesta ”Lincoln” väldigt välgjord, spännande och rörande, berättelsen den berättar är viktig och givetvis gripande. Ännu viktigare, och långt mycket mer gripande är dock berättelsen som Lincoln aldrig närmar sig.

”12 Years a Slave” är en adaption av Solomon Northups självbiografi med samma namn. Northup var en fri svart man i USA under 1800-talets första halva, för att sedan kidnappas och säljas som slav. Filmen skildrar – som titeln avslöjar – hans år som sådan, och hur han flyttas runt mellan olika plantageägare som är mer eller mindre monstruösa i sin människosyn. Till skillnad från i ”Lincoln” förminskas här aldrig den svarta människans roll i sin kamp för frihet. Hjältarna är inte vita skäggiga män som sitter och fattar beslut, utan hjältarna är de svarta människor i förtrycket som aldrig ger upp utan fortsätter kämpa livet ut för att accepteras som människor. Det är detta som gör ”12 Years a Slave” till en av vår tids viktigaste filmer.

Narrativmässigt så har regissören Steve McQueen fått till det alldeles utmärkt med manusförfattaren John Ridley. Filmen håller ett stabilt och alldeles lagom tempo genom hela sin speltid, och regin är rakt igenom anmärkningsvärt konsekvent och genomarbetad. Intrigen tuffar också mestadels på utan större uppehåll, och utan någon som helst dramaturgisk transportsträcka. Samtidigt hålls det mesta väldigt lågmält utan vidare extravaganser eller utsvävningar på några sätt. Det som skildras är nämligen en socialrealism från den tiden och situationen där historian utspelar sig. ”12 Years a Slave” är även lika brutal i sitt våld, som den är i sin sanning. När slavdrivarna eller deras förmän piskar sina arbetare tills läderremmarna grävt sig genom huden och en bra bit in i det blodiga köttet, är det svårt att fortsätta se. Inte för en sekund tummar McQueen på realismen, även om det blir direkt plågsamt att titta på.

Vidare goda val från produktionen är att inte använda sig av de allra största hollywoodstjärnorna i sina svarta huvudroller, och skapa riktiga människor istället för representationer projicerade på välkända ansikten. Det gör filmen än mer rörande, än mer engagerande. Samtidigt är aldrig skådespelet på annat än högstanivå från samtliga inblandade.

Jag har svårt att se ”12 Years a Slave” som annat än ett mästerverk, som annat än årets allra största filmiska höjdpunkt. Dryga 35 år efter Rötter kommer äntligen den fullvärdiga efterträdaren, och med vilken kraft den kommer sen. Alla som har verkat för att göra ”12 Years a Slave” möjlig förtjänar världens eviga respekt för att de skapat en film som verkligen betyder någonting, en film som går bortom Hollywoods vanliga normer för berättande, och en film som utöver detta dessutom är filmiskt fulländad.

12 Years a Slave

Regi

Steve McQueen

Skådespelare

Ashley Dyke,
Bryan Batt,
Chiwetel Ejiofor,
Dickie Gravois,
Dwight Henry,
Kelsey Scott

Genre

Drama

Originaltitel

12 Years a Slave

Premiärdatum

20 december, 2013

Språk

Engelska

Längd

134 minuter

Produktionsår

2013