1408

Förr var det ett säkert kort att sätta Stephen Kings namn på filmen när man förde över en av hans berättelser till rörliga bilder. Skräckmästarens historier har rönt stora framgångar och blivit uppskattade världen över. “The Shining”, “Carrie”, “Lida”, “Pestens tid” och “Christine” är bara några av de klassikers som alla har blivit populära bland skräckälskare. Men även filmer byggda på hans mer dramatiska och seriösa berättelser såsom “Den gröna milen” och “Nyckeln till frihet” har blivit älskade av människor i alla åldrar.
På senare tid har dock Kings berättelser haft svårt att övertyga som film. “Dreamcatcher” var kanske den största floppen men även “Rose Red” och “Desperation” har alla varit mediokra filmer. Detta har lett till att Kings namn inte är lika vattentätt som det var för tjugo år sedan. Mycket kan vara att regissören inte respekterar grundmaterialet tillräckligt mycket eller så har Kings omtalade skrivkramp och brist på fantasi gjort sig påmind sedan han råkade ut för en bilolycka 1999. Nu har Mikael Håfström gett sig på en av Kings historier och efter succén i USA sitter den gamle författaren i strålkastarljuset igen.

“1408” handlar om Mike Enslin, en författare som livnär sig på att skriva om övernaturliga inslag som inträffat på olika platser och bevisa att det inte ligger någon sanning bakom dem. Han är skeptisk till det mesta han skriver. En dag får han ett anonymt vykort med Dolphin Hotel som motiv, och “checka inte in i rum 1408” som meddelande. Han reser till New York för att ta reda på om det spökar i rum 1408. På hotellet möter han ägaren Gerald Olin, som varnar honom för att spendera natten i rummet. Trots berättelser om rummets föregående gäster och vad som hände dem, lyssnar inte Enslin på det örat. Han är fast besluten att övernatta i rum 1408.

Håfström tar med “1408” en annan riktning i skräckgenren än vad kollegorna bakom “Saw” och “Hostel” gör. Istället för att satsa krutet på blod och inälvor försöker Håfström skrämma med psykologiska metoder.

“1408” utspelar sig till stor del i ett och samma rum. Detta till trots lyckas Håfström skapa variation. John Cusack gör en mycket bra prestation och bär till stor del upp hela filmen själv. Cusack får använda hela sitt register av ansiktsuttryck när han tar reda på rummets natur. Att Cusack knappt har en enda person att spela mot under större delen av filmen gör det ännu mer imponerande eftersom det är lätt hänt att det blir stelt och krystat.

Problemet med “1408” är att skräcken aldrig vill infinna sig. En del sekvenser är mycket lyckade och effektiva, men riktigt skrämd blir man aldrig. Storyn är även den av det mer psykologiska slaget och den lämnar ett öppet intryck med plats för olika tolkningar av vad som egentligen hände. Den är bra men det blir ganska begränsat i berättandet emellanåt och därför hade jag gärna sett fler bisarra och skrämmande scener eftersom det var länge sedan man såg en rysare av det här slaget. “1408” är i överlag ett gott hantverk som lutar sig på det övernaturliga men en riktigt ruggig rysare av gamla King-mått blir den aldrig.