24 Hour Party People

Manchester, 1976. Sex Pistols har sin första spelning, inför en publik på 46 personer. Bland dessa är tv-personligheten Tony Wilson närvarande, som senare hävdar att “ju färre personer närvarande, desto mer historia är det skrivet över en händelse”. Om man utgår från händelseförloppet i Michael Winterbottoms briljanta hyllning till musikscenen i Manchester under 70- och 80-talet så stämmer detta påstående bra. För musikhistoria, det är vad som skapades. Betagen av den energiska spelning Wilson fått beskåda, och nya musikvåg han kände var på väg, startade han skivbolaget Factory Records, där kontrakt med artister skrevs med hans eget blod. Bokstavligen.
I fotspåren på Sex Pistols och med grundandet av Factory Records kom grupper som Joy Division, Happy Mondays, New Order och The Smiths att vitalisera den brittiska musikscenen. Denna musikvåg öppnade dessutom dörrarna för den legendariska nattklubben Hacienda i Manchester, Storbrittaniens svar på Studio 54. Manchester var helt enkelt platsen där det hände. Musik, sex och droger. Platsen där alla ville vara.

“24 Hour Party People” är ett livfullt och fascinerande tidsdokument i skepnad av en pseudodokumentär. Winterbottom är inte rädd för att testa, experimentera och använda sig av innovativa berättartekniska lösningar för att förmedla det han vill säga. Regissören låter Tony Wilson i inledningsscenen åka glidflygare från en kulle, som en metafor för resten av filmen – om uppgång och fall, att haka på trenderna inom branschen vid rätt tid och rätt plats. Detta är bara en av de briljanta idéer man använt sig av. Ett smart inslag i en smart film.

Filmen kommunicerar direkt med mig som betraktare genom att låta huvudpersonen tala in i kameran, och guida mig genom historien. Lika mycket som berättelsen handlar om musiken i “Madchester” och de artister som skapade den så handlar den om Tony Wilson.
Steve Coogan är charmig i huvudrollen. Hans brinnande engagemang att föra mindre kända artister och de eldsjälar som vunnit många musikälskares hjärtan till rampljuset känns påtaglig. Hans klockrena kommentarer och humoristiska personlighet fick mig att skratta ett flertal gånger. Att Wilson jämför antalet närvarande vid händelser som Nattvarden och mordet på Caesar med antalet närvarande vid öppnandet av Hacienda, för att försäkra sina medarbetare om att ett fåtal personer kan skapa historia, säger allt om hans entusiasm och komiska personlighet.

Musiken är underbar. Det hoppas kors och tvärs mellan olika grupper där riktiga konsertklipp varvas med autentiska konsertscener inspelade för filmen. Den handskakiga kameran och avskalade färgskalan ger filmen den dokumentära känsla man eftersträvat att skapa. Den underliggande nerv som genomsyrar berättelsen och de energiska konserterna fick mig att vilja kliva in i filmen och dansa loss. Oavsett musiksmak så har man här lyckats skapa ett intresse för musiken och de personer som stod bakom. Tonerna av punk och elektronisk dansmusik satt fastetsade i mina öron långt efter sluttexterna.

Om du ska välja mellan att berätta sanningen eller myten, välj alltid myten, säger Tony Wilson vid ett tillfälle. Här har man valt myten – och även om inte allt är sanningsenligt – så tackar jag för det. “24 Hour Party People” är en rolig, intressant och underhållande musikhyllning. Vill ni komma i partyform? Se filmen. Lyssna på soundtracket. Repetera.