24 – säsong 2

Det har gått 18 månader sedan den tragiska förlusten Jack Bauer drabbades av då hans fru brutalt mördades av Nina Myers. Jack har slutat arbeta på CTU och försöker förtvivlat inleda en relation med sin dotter Kim, som tror att det var faderns farliga arbete som orsakade hennes mammas död. Samtidigt som Jack tror sig slippa allt som har med CTU att göra riktas ett allvarligt hot mot Los Angeles. Den nytillträdde presidenten David Palmer vet att ingen annan än Jack Bauer kan lokalisera bomben i tid. Återigen måste han inte bara slåss mot klockan utan även konspirationer som lurar i vassen där deltagarna är beredda att gå långt för att nå sitt mål: total anarki inom USA. Och hans dotter visar sig än en gång vara en fena på att hamna i klistret på de mest spektakulära sätt.
“24” lyckas alltid förundra. Jack Bauer, David Palmer och alla andra karaktärer har tagit med mig på ytterligare en resa. Trots att jag vid recensionstillfället redan sett säsongen vid två tidigare tillfällen lyckas serien även vid ett tredje tillfälle greppa tag, överraska och skaka om. Det är fantastiskt hur 17 timmar av ditt liv kan försvinna så snabbt.

Återigen är det bara att kapitulera inför skaparna bakom “24”. Joel Surnow och Robert Cochran lyckas överträffa sig själva, trots de uppskruvade förväntningarna efter den första säsongen. Det svåra är inte att vinna, det är att behålla positionen – lyder ett ordspråk som väl kan beskriva den känsla som rådde när man satte sig ner för att skapa säsong två av 24 kan jag tänka mig. Eftersom man inte längre kunde förlita sig på att enbart sälja serien genom bruket av realtid har man lagt ner än mer krut på själva historien och karaktärsdjup, något som märks klart och tydligt redan efter ett par avsnitt.

Det handlar inte längre om Jack Bauers personliga kamp mot klockan. Denna gång är det större ting på gång. Bomber, hot om krig och terroristattacker står i centrum. Dessutom har senatorn David Palmer placerats i Vita Huset, vilket ytterligare fördjupar historien. Det är också de politiska bitarna som förändrats och utvecklats mest sedan den första säsongen. Dennis Heysbert har onekligen växt i kostymen som president för USA, mannen hade utan problem kunnat axla det riktiga jobbet känns det som när man ser serien. Så trovärdig är Heysbert, helt fenomenalt.

Säsongen är mer actionpackad än föregångaren, vilket sällan är ett lyckat koncept. Och när jag ska skriva att det går det till överstyr med skjutandet och jagandet kopplas vi direkt in i maktens korridorer någonstans där presidenten befinner sig, och skjutandet är som bortblåst. Det finns ständigt en jämn balans mellan politik och action, vilket aldrig gör “24” tråkigt.

Första säsongen var någonting originellt, något vi inte sett förut, något väldigt spännande och tempofyllt som ändå hade mycket hjärna. Var så säker, den andra säsongen är minst lika bra.