25th Hour

Den amerikanske regissören Spike Lee brukar väldigt ofta, liksom sin kollega Woody Allen, visa sin kärlek till staden New York och dess olika stereotyper. Tillsammans med ett riktigt starkt skådespelarkort lyckas han nu porträttera New York som aldrig förr, och ändå är inte staden allt för mycket i fokus.
Montgomery Brogan ska avtjäna ett straff på sju år för att innehav av narkotika. Vi får följa honom dagen innan han ska in till fängelset. Han strosar omkring på gatorna i New York, filosoferandes över hur han ska göra av sin sista dag i friheten. Samtidigt träffar han sina nära vänner och flickvän för att ta reda på om de har något att göra med att han åkte fast. Montgomery Brogans sista dag i friheten kommer inte vara en lätt upplevelse för honom, och det är han mycket medveten om när han vaknar den morgonen.

“The 25th hour” är synnerligen inte en film i mängden. Det är ett mycket starkt persondrama, som kretsar kring en man med många misstag i bagaget, som nu måste råda bot för detta innan han ska avtjäna sitt straff. Denna man spelas utomordentligt bra av supertalangen Edward Norton. Utan honom skulle det inte ha varit samma sak alls. Han otroliga minspel och skådespelarfärdigheter suger in tittaren i filmen och låter dem inte släppa blicken förrän han inte syns mer i bild. Han gör en av sina starkaste rollprestationer, men samtidigt kan man inte påstå att han stjäl showen på något sätt. Han erhåller självklart parkettplatsen bland skådespelarna, men han backas upp starkt av birollskungen Philip Seymour Hoffman, som än en gång visar upp sin apatiska blick, och som än en gång är mycket övertygande. “The 25th hour” är en film som lyfts mycket på grund av starka skådespelare och en mycket bra regi av Spike Lee.

För att få fram sitt budskap använder Spike Lee staden New York lika mycket som skådespelarna. Själva staden får agera som en plats fylld med metaforer som återspeglar sig i hur huvudkaraktären tänker och agerar. Lee drar paralleller till den elfte september 2001, dagen då World Trade Center, och detta gör han med respekt, samtidigt som han använder det som ett redskap för den stora samhällsskildringen som han vill få fram med “The 25th hour”. Regin är väldigt lyckat, och skådespelarna har verkligen haft ett starkt manus att jobba utifrån, och de sköter sin roll perfekt i detta medryckande drama

Att manuset är välgenomtänkt och mycket bra överförd till filmmediet är grädden på moset. Istället för en originell kronologisk tidsföljd börjar handlingen dagen innan fängelsestraffet och vi får bakgrundsinformation genom tillbakablickar och dagdrömmar från Nortons sida. Man har inte tråkigt en enda stund under filmen, på grund av de medryckande dialogerna mellan skådespelarna. Orden växlas snabbt, och att det är kallprat vore en stor lögn. Det finns en mening, ett budskap bakom varje mening som sägs, och detta gör filmen smart och djup. En särskild scen i mitten av filmen, där vi får se Edward Norton ha en monolog om de olika stereotyperna i New York är en av de vassaste filmscenerna på mycket länge, samtidigt som vi får se Edward Norton när han är som bäst. Det som för “The 25th hour” så bra är att den aldrig tappar sitt flyt. Den håller en jämn, mycket hög, nivå och ibland toppar den sig själv med hjälp av scener som monologen. Det är film på högsta nivå som vi får vittna om och slutet är en perfekt avslutning på en nästan perfekt film.