300

Det är beundransvärt hur väl de idéer som bevaras i Frank Millers enorma arkiv av originalskisser förvaltats när de överförts till filmmediet. Bildrutorna, vinklarna, och dialogen i Sin City är i stora drag direkt förflyttade från serietidningen till 35-kopian. Varje gång du återvänder till serietidningen efter att ha sett filmen kommer Mickey Rourkes röst eka i ditt bakhuvud medan du läser tankarna hos den bittre barbaren som placerats i en noirvärld han inte hör hemma i. Jag tror att det säger något om filmtolkningens kvalitet.
Historien om de trehundra spartanerna som ger sig ut för att slåss mot Xerxes världsarmé i det historiska slaget om Thermopylae utgör en av Frank Millers mest kända grafiska berättelser. Med en förkärlek för smutsbruna förgrunder och röda kontrastfärger i spartanernas mantlar och sprutande blod målar han upp legenden om en omöjlig kamp som bara motiveras av spartanernas stenhårda tro på heder, plikt och ära.

Zack Snyders tolkning av Frank Miller-serien 300 har inte ett lika nära förhållande i jämförelse med relationen mellan det ursprungliga Sin City och Rodrigueztolkningen, men Snyder väljer ändå i stor utsträckning att bygga sina bilder på originalteckningarna.

På så sätt skiljer han sig också från Rodriguez i sin vilja att se utanför serierutornas ramar, Snyder lägger stort värde i den bakomliggande historien om vad som händer bortom slagfältet där serietidningen väljer att förlägga nästan alla rutor. Snyder bygger istället vidare på lösa trådar och antydningar från Frank Miller och skildrar livet i ett oroligt Sparta, ovisst om de trehundra krigarnas öde. De sidospår som filmen rullar in på blir sällan intressanta och tillför bara perspektiv på spartanernas kamp. Egentligen är det ett sunt resonemang för att dryga ut det aningen tunna manuset som finns i Frank Millers original, men berättelserna tar för mycket bildtid i anspråk för att kännas som något annat än transportsträckor till nästan slag.

Det är nämligen här 300’s alla kvaliteter ligger. Actionsekvenserna är bland de bäst regisserade i filmhistorien, skildringen av hur de trehundra spartanerna slåss som en enda enhet klyver skarpt genom Xerxes armé och resulterar i våldsporno så visuellt ren att den under sina bästa stunder kan mäta sig med regiskickligheten i Kill Bill. Den nytänkande inställningen till slow-motion och inzoomningar tar verkligen striderna till helt nya nivåer och när Tyler Bates drar igång sitt soundtrack som parafraserar den moderna rock som figurerar i Matrix känns det precis lika naturligt som när Kirsten Dunst svassar omkring till tonerna av The Cure och The Radio Dept i Marie Antoinette. Bara långt mer maskulint.